isaodicho

Idag har det varit en så´n där vanlig avkopplande dag som jag ibland riktigt kan längta efter - utan en massa inplanerade aktiviter och med gott om tid att bara ta det lugnt. Tempot har passat mig bra, för igår skadade jag mig rejält över näsbenet. Därefter har jag idag varit mycket trött och hängig samt haft en hel del värk över näspartiet. Om smärtan inte upphör får jag nog röntga mig imorgon, så att jag inte brutit något ben. 

Under dagen har jag också passat på att ta lite bilder från det som ingår en vanlig dag i en hundfamilj.

                                                  
                                                                            Matdags!
                                    
Att man blir sparkad av en häst förekommer ju då och då, men att man blir skadad av sin hund när man lyfter ut henne från bilen då hon i sin iver att få komma ut slår ut med bakbenen är nog betydligt ovanligare. Gårdagens träningspass på Oxie Bk med Helene o Cocos och Anna o Buster började alltså i stjärnornas tecken. Det blev trots allt en kul träning (alltid lika roligt att samträna), men jag var nog inte så alert som vanligt. Isa var ännu en gång lite för låg på lydnadsplanen när vi körde igenom lydnads ett-programmet - märkligt med tanke på alla tidigare månader som hon varit så energisk och uppåt varje gång det varit dags för träning. Får väl tänka om helt,  för även om jag senaste veckan plockat in en mängd lekfulla moment under träningspassen för att få henne mer på hugget, så är hon fortfarande för ojämn. Hon inlededde denna gång lite lojt och ofokuserat - det blev något bättre efterhand. Passade också på att träna utställning med Dicho samt hantering med Helene som domare. Därefter tränade jag honom i lite lydnad, innan det var dags att åka hem igen.

                                     
                                                                                                             
                               
Senaste tiden har Isa också hemmavid varit lite ur gängorna - lättiriterad (kortare stubin än vanligt gentemot Dicho) och lite hängig. Om hon inte varit kastrerad så hade det nu varit några månader efter löp och tidigare hade Isa då mycket besvärliga skendräktigheter, som till slut gjorde att vi var tvunga att låta vetrinären åtgärda det operativt. Ibland undrar jag om inte även kastrerade tikar kan få lite känningar när det skulle varit tid för löppperioder, även om det inte är i närheten av de tidigare besvären.

Förmiddagspromenaden med Mats och hundarna gick i milt, men smågrått väder. Jag brukar nog oftast fota när det är vamt och soligt, så idag var det dags att bryta den ovanan. Egentligen är det ju enklare att ta bilder vid dåligt väder, för då behöver man ju aldrig ta hänsyn till sådana saker som motsol. Här kommer nu några bilder från vår runda på mossen!

                                     
                                                  
                                                                                 
                                                           
                                                                                       

                                              
                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                             

Nu är det då Isas tur att bli fotograferad, så i fredags när hon och jag tog ett lydnadspass tillsammans med Helene och Cocos följde kameran med. Isa som i princip alltid är så på hugget var inte alls i så fokuserad som hon brukar vara. Jag var inte heller riktigt på humör - trött efter en lång arbetsvecka! Nu gick det lite trögt och kontakten vid fotgåendet var inte speciellt bra och hon rörde sig mindre energiskt än annars. Det är nog en tillfällig formsvacka, tänkte jag. Men på lördagens träningstävlig i Veberöd, så gick inte heller linföringen riktigt bra. Efterhand fick Isa upp ångan och som helhet gjorde hon i alla fall en bra insats.

                               

På träningspasset idag har jag strävat efter ännu mer variation och lekfulla inslag och då tycker jag att hon var tillbaka med den glädje och intensitet som hon brukar ha. Jag får nog vara uppmärksam på att variera mig ännu mer på träningspassen. så hon i lite större utsträckning bjuds på nya överraskningar. Naturligtvis får jag inte glömma bort att det också var första gången som hon var med på något som så mycket liknar en lydnadstävling -med alla de störningar och ovana inslag som finns runtomking. Det kanske också inledningsvis gjorde henne lite låg! När vi avslutade viftade hon i alla fall glatt på svansen, så det verkade som hon tyckte det var kul. Det tyckte faktiskt jag också, så nu har jag tryckt på on-knappen och anmält mig till en tävling om några veckor.
                       
                               
                                                              Sugen på mera ... träning!

Dicho och jag har också varit på Lomma brukshundklubb och hejat på Helene och Cocos när de i hällande regn tävlade i lydnadstvåan. Cocos var till skillnad från många andra hundar helt oberörd av regnet och gjorde en mycket bra prestation.  

                                
         
Sönd.kväll och nu är det dags att samla ihop sig inför ännu en arbetsvecka! Jag ser nu fram emot några extra lediga dager under nov. lovet, veckan därpå, och hoppas på bra väder så man kan vara ute så mycket som möjligt. Hösten kan ju vara så fin med hög luft och en sol som värmer gott.  

Ha nu en bra vecka!
                                  Louise

Igår kväll kom den första snön - alldeles på tok för tidigt! Det var riktigt besvärligt väder när jag körde bil sen kväll mellan Oxie och Lund efter roliga timmar hos Helene, som bjudit in till en träff i heminredningens tecken. Den resan som vanligtvis tar en halvtimme tog mer än en timme! Snöblandat regn, kraftig blåst och dålig sikt gjorde att man fick sänka hastigheten betydligt. Nu ska vinterdäcken på de närmase dagarna - avskyr att bli överraskad av blixthalka med sommardäcken på. Det visade det sig att de flesta inbjudna, förutom vi perromänniskor, hade hund så vi hann även med en hel del hundsnack. Kul att också kunna träffas utan hundarna!

Jag köpte en fin tavla att ha i hallen - dags för lite förnyelse som livar upp i höstrusket! Tyvärr, så fortsätter röjningarbetet av vinden till helgen - hade varit mycket roligare att ägna sig åt attt fixa med hemmet i stället, men det är lika bara att avsluta städningen när vi nu äntligen har kommit i gång. Förutom att städa upp efter ett tidigare takbyte, så passar vi också på att slänga en del t.ex. allt det där som man trodde man skulle använda någon gång, men som bara står och samlar damm. Eller de där gamla stolarna som är så bra att ha när man dukar för många gäster och som inte alls behövs längre, sedan vi köpt massor med klaffstolar från IKEA.

Idag hann jag faktiskt med att träna Dicho i en timme med solsken och passade då också på att fota lite grann. Härligt med lite värme och ljus innan regnet återigen kom tillbaka. För när jag tog ut Isa för ett lydnadspass var det för dåligt väder för att plåta, så det får bli hennes tur att posera en annan dag!

Här sitter Dicho och spanar efter ett utryckningsforden och en kort stund senare ger han ifrån sig en ylning som låter som en blandning mellan en ylande varg och en åsnas läte. Det låter lika festligt varje gång och det här speciella ylandet kommer alltid när han hör fordon med sirener! 

                                         
                                       
                                       
                          
                                   Ja, där försvann den, nu får jag lugn och ro igen! 

Ja, nu äntligen har jag lite tid över för att skriva på min blogg, för sedan hemkomsten efter helgens hundutställning i Rostock har det gått i ett. Jag har naturligvis jobbat en del, men det har också varit trevliga händelser som att få besök av kompisen Gerd. Vi kom till Lund ungefär samma tid söndagkväll - jag direkt från Trelleborgsbåten och hon med tåg norrifrån och har sedan använt vår lediga tid så mycket som möjligt med att umgås och att prata, Gerd kommer att dyka upp flera gånger framöver, eftersom hon läser en kurs på Malmö högskola och det ser jag verkligen fram emot!

Vistelsen i Tyskland tillsammans med Helene och Cocos var händelserik, rolig och lärorik. På utställningen skötte sig Dicho mycket bra och lyckades faktiskt med konststycket att visa upp sig i trav i ringen trots att storleken endast motsvarade hälften av en svensk utställningsring. Efter att domaren Miroslav Zidar kollat hundarnas tänder extremt noggrant samt pillat på dem ett antal gånger, så blev Dicho BIM (bästa hanhund) och Cocos BIR och därmed också Internaionell champion. Stort grattis ännu en gång!  

Hundarna var så duktiga och fogliga under hela resan, trots att det emellanåt blev många timmars stillasittande så var de vid gott mod hela tiden. För Dicho blev det också en extra prövning när ressällskapet Cocos lagom inför resan hade börjat löpa, vilket var planerat till senare på hösten. Han satt ofta och tittade på henne med förälskade ögon, men blev aldrig påflugen eller högljudd. Men övernattningen på hotelrummet hade nog blivit för tuff för honom om han skulle vistas för nära den väldoftande Cocos, så därför hade vi bokat om till två enkelrum.  

Det hände så mycket på plats att både jag och Helene glömde bort att fotografera! Här kommer i alla fall några nytagna bilder från dagen efter hemkomsten - Dicho njuter i fulla drag av att slippa koppel och att få springa i full frihet igen!

                                 

Så här i efterhand är jag faktiskt lite förvånad vi kom iväg till Rostock, för tiden innan avresedatum dök det upp ett antal hinder som gjorde att vi blev fundersamma om det egentligen var tänkt att vi skulle åka. Här kommer ett litet urval: strul med hotellbokningen (skiftande priser och en bokning som plötsligt inte fanns), våra pass kom på villovägar (har aldrig hänt någon av oss förut) och Cocos skadade två klor samt började löpa. Jag är glad att vi ändå kom iväg, för trots allt blev det ju ändå en mycket lyckad resa. 

Tyska utställningar skiljer sig en hel del från de svenska, som t.ex. att oavsett när man ska in i ringen så kommer alla deltagare dit när bedömningen startar, omdömena lämnas ut först när alla hundar i ringen är klara (Helene lyckades charma till sig våra omdömen tidigare), tre-åriga rabiessprutan gäller inte - ny vaccination krävs. Dessutom gäller inte något 4-veckorsintyg för rävbandmask, utan avmaskningstabletterna ska ges på plats hos veterinär. Vi hade fullt sjå att få tag på veterinären (en vänlig, men något förvirrad man i 80-årsåldern) för han var aldrig på plats där han skulle vara. Vi blev tipsade att leta efter en man i vitt och jag tänkte mig då en man i vit kavaj, men nej då för strax innan vi skulle in i ringen hittade jag honom då han kom gående i sin bländvita läkarrock. Jag log stort när jag äntligen fann honom och förmodligen kände han sig i den stunden enormt uppskattad, för vi slapp att betala för avmaskningen. 

I ringen var det något fler människor i farten än vi är vana vid här hemma, för förutom domaren var det emellanåt hela sex personer som gick ut och in på ringens minimala yta och ibland var det svårt att veta om de var personal eller åskådare. Det är nog olikt tyska utställningar i stort, som sägs vara både välplanerade och bra organiserade. Dessutom verkar det vara svårt att få fram korrekt information (oavsett om man behärskar språket eller inte) om vilka regler som gäller för tyska uställningar i förhållande till svenska och när vi ställde lite frågor om detta till svenskar och även till de som jobbade på plats fick vi oftast helt olika svar.  

Till sist några fler bilder på Dicho, som här myser i solvärmen. Borta bra, men hemma bäst! 

                                
                                                                   

Nu är det helg igen med möjlighet att ladda batterierna och ta igen sig, men som ofta står det en hel del på programmet. Fast visst blir det lite mer tid med hundarna än under vardagen, så i fredags åkte vi till skogs sen eftermiddag och tog en lång och uppfriskande promenad innan det var dags att åka hem för fredagsmys. Promenadstråken på mossen hemmavid är härliga, men terrängen är inte särskilt kuperad. Jag försöker därför att så ofta som möjligt se till att hundarna också får röra sig över stock ock sten i mer variationsrik terräng för att på så vis stärka deras muskulatur ännu mer och att andas in skogsdoft är ju alltid en skön avkoppling.

På lördagen tog Mats långpromenaden med hundarna, medan jag och Maribel for till Ystad. Hon har nämligen lärt känna en ny frisör på en fest och nu var det dags för färgning och klippning, medan jag väntade fick jag gott om tid att shoppa. Nu kan resan till sydskusten tyckas i längsta laget för ett frisörbesök, men vad gör man inte för sina barn! Fast fortsättningsvis lutar det förmodligen åt Malmö, om frisörens flyttplaner norröver blir verklighet och det får jag hålla tummarna för - de här resmilen vill jag inte göra för ofta. 

Väl hemma igen hann jag med ett träningspass med vardera hund och Dicho som ibland kan ha lite långsamt tempo i de olika lydnadsmomenten var fylld av energi och gjorde mycket bra ifrån sig. Just nu gör jag en hel del tempoväxlingar och korta förflyttningar framåt - varvat med lekpass, vilket verkar få honom ännu mer alert och intresserad. Isa visade som vanligt ett aldrig sinande behov av träning. När passen är över brukar hon försöka dröja sig kvar en stund extra genom att sätta sig ner och med bedjande ögon be om mera.

                                   

På brukshundklubben har nu Dicho påbörjat höstens lydnadskurs, men efter att första träningpasset varit både okoncentrerat och splittrat så kommer jag ta ett steg tillbaka och har nu bestämt mig för att låta honom gå i en mindre avancerad grupp (på en nivå som vi gått en gång tidigare) med färre tävlingsinriktade moment. Målet är att framförallt göra honom mer samlad och koncentrerad och därmed få honom att helt tappa intresset för vad som händer runtomkring oss.

Tyvärr, visar det sig att i denna grupp finns ett flertal hanhundar i Dichos ålder med koncentrationssvårigheter och en benägenhet att rymma till andra hundar när de får chansen, vilket kanske inte är så lyckat att utsätta honom för just nu. Därför kommer Dicho och jag åka dit varje onsdag för att träna jämsides med de andra hundarna, utan att ge oss in i den värsta gröten.
 
När sedan två hundar senare under kvällen kom i luven på varandra, så gav han dem bara en kort blick för att sedan fortsätta arbeta med våra aktiviteter. Bra jobbat! Den här lösningen är kanske inte är den mest ultimata, men när jag for hem med en nöjd, lugn och avslappnad perrokille så kändes det ändå ok!