isaodicho

Tillsammans med en grupp badglada perros har Dicho i veckan haft en helkväll med simning och massage på Djursjukhuset i Malmö. Förutom att det var lika kul som alltid att träffa alla trevliga perros med ägare, så var också aktiviteterna roliga.

Efter att instruktörerna presenterat sig, så delades hundarna upp i två grupper efter ålder och Dicho hamnade bland juniorerna. Spännande att se om hans glädje över att simma fanns kvar sedan i somras! Vår grupp började med simningen och när det var Dichos tur, så fick han först utrusta sig med flytväst innan han hoppade i plurret. Han tyckte det var toppenkul och efter ett par simrundor, så hämtade han självmant bollen i andra ändan av bassängen. Det som också var bra för honom var ju att instruktören både pillade och höll i honom - alla tillfällen då främlingar på ett naturligt sätt jobbar med honom är nyttigt.

                                  
Här har Anna lyckats fånga den simglade Dicho på bild, när han simmar i riktning mot mig.

Efter en kort fika var det så dags för massage, vilket också blev ett bra tillfälle att träna hantering av en främmande person. Dicho ville inte gärna ligga ner, men i sittande ställning gick det hur bra som helst och han såg emellanåt ut som om han tyckte det var riktigt skönt och då hängde huvudet tungt i framåtläge.
 
En lyckad kväll och alla våra vattenglada hundar verkade nöjda och glada! Simningen gav mersmak och när  höstkylan återvänder och badsäsongen är ett minne blott - kommer jag gärna tillbaka och då ska också badkrukan Isa få prova. Simma vet jag att hon kan, men om hon själv får bestämma så nöjer hon sig med att gå ut i vattnet till det når halsen. Simbassängen går att hyra på flera och eftersom det kan vara lagom att simma en en kvart per hund, så kan man ju dela en timme tillsammans med tre andra jyckar.

Nu hoppas jag snart att värmen kommer på allvar, så att sommarens efterlängtade badsäsong kan börja. Dicho har redan tjuvstartat, för i helgen som varit tog han årets första dopp i havet när vi besökte en inofficiell hundutställning i Falsterbo.

Ännu en vecka går nu mot sitt slut och tänk vad skönt det ska bli med lite ledighet! Eftersom det börjar dra ihop sig till betygsättning av mina elever, så får jag också ägna en del tid för rättningar och betygsfunderingar. Flertalet av årets elever är åk. 3:or och för dem är det inte så mycket tid kvar för att kunna rätta till eventuella IG-betyg och att kunna höja sig till ett högre betyg, därför är det viktigt för mig att veta vilka som behöver en extra spark i baken för att de ska sätta in en rejäl slutspurt. 

I tisdags var det då dags för Isas kastrering och kl. 8.00 lämnade jag av henne på Dalby veterinärklinik, för hämtning vid 15.00-tiden. Inte utan att det kändes vemodigt att gå därifrån med ett tomt koppel och även om jag visste att ingreppet utförs ofta och att rutinerade veterinärer som Else och Erik med all sannolikhet skulle klara ingreppet utan problem, så var det en olustig känsla - för man kan ju aldrig vara helt säker förrän allt är över. Tack och lov har allt gått bra så här långt och med mig hem fick jag en något trött och förvirrad liten Isa, som hade stora problem att gå utan att hela tiden kasta sig på marken för att komma åt stygnen på magen. Första dygnet hemma var hon mycket ynklig och gnällig. Hon hade matlust, men ville inte dricka så jag fick lirka i henne vätska. På natten hade hon svårt att komma till ro och sova - när hon fick ligga bredvid Mats blev hon något lugnare. Även om hon fick smärtstillande tabletter inför nattsömnen så kan hon ha känt av värk om det var så att effekten efter medicinering mattades av innan det var dags för nästa tablett. 

                               

När det blev Dichos tur att hälsa henne välkommen hem, gick han emot henne med förväntansfulla steg. Men istället för sin syster fick han se ett läskigt UFO med ett trattformat huvud ligga på golvet mitt framför honom. Han backade bakåt och började skälla. Efter en stund började han lukta sig fram och efter att ha tagit ett doftprov på hennes ena tass, så tog han mod till sig och tittade in i trattens öppning. En dov igenkänningsbar morrning fick honom att förstå att där inne låg Isa, som på ett mycket tydligt sätt nu markerade att hon vill vara ifred. Dicho reagerade direkt och la sig ner lugnt och fint -  på lagom avstånd från henne, fast förvissad om att den märkliga varelsen framför honom otroligt nog visade sig vara Isa.  

                               
                                                                      Vem är det där?
                               
                                                                     Ska jag våga gå in, matte?

Nästa dag var hon fortfarande ganska påverkad av ingreppet - hade matlust, men vägrade att dricka för egen maskin. Mats bestämde sig för att stanna hemma över dagen, för att försöka få henne i bättre form innan vi kunde lämna hundarna ensamma. På morgonen lyckades jag att att få henne att börja dricka igen genom att lägga en godisbit i hennes vattenskål, så när hon nyfiket tittade ner på skålens botten tog törsten överhand och hon började att slurpa i sig vattnet.

Igår torsdag var Isa betydligt piggare och idag kan jag rasta henne utan tratt, utan att hon hela tiden ska lukta och bita på såret. Förtsättningsvis hoppas jag att hon ska slippa använda den medan vi är hemma, för att i stället prova en uppblåsbar krage. Ett byte som också Dicho skulle vara glad över, för när hon vill vara kärvänlig mot honom kommer hon farande som ett lokomotiv - tratten före och syrran efter.  Då tar han gärna sin tillflykt uppe hos oss i soffan, på behörigt avstånd från syster yster. När vi börjar jobba igen får Isa förmodligen, för att var på den säkra sidan, använda tratten ett tag till. Skönt i alla fall att hon har blivit så mycket piggare och nu gäller det att successivt öka träningsdosen, för om hon får bestämma så skulle det vara full fräs redan imorgon. 

Ja, nu var det dags för spår igen och eftersom träningsgruppen var inställd den här helgen, så fick målet istället bli Järavallen. Det hör liksom till att numera minst en gång i veckan ta sig ut i skog och natur och låta hundarna arbeta med hjärnkontoret, så tillsammans med Petra och Charlie tillbringade vi några härliga timmmar ute i solgasset.

Inne på Jaravallens rekreationsområde visade det sig efter en stund bli smockfullt med både folk och hundar, så efter att grabbarna gått ett kortare skogsspår, så förflyttade vi oss en bit närmre havet och fann strax fin öppen mark utan att risk för att spåren skulle korsas av söndagsflanörer och lösspringande hundar.

                                       
                                            Selen på!                   Expressfart!  

                                          
                                                            Snälla, en gång till!

Charlie som är ovan vid spårning - inledde spår ett med stor tveksamhet och frågade ofta Petra med ögonen vad han skulle göra? Men när han väl förstått vad det gick ut på så gick det bara bättre och bättre och den senare hälften av spår två plogade han sig fram i det höga gräset. Kanon! 

Dicho klarade sina spår bra och även om han inledde spår två lite nonchalant med att vattna gräset, så hittade han snabbt tillbaka igen och fortsatte nosarbetet - kanske i lite väl högt tempo, men så här inledningsvis vill jag i första hand få honom spårglad. Efterhand ska jag med viss försiktighet också minska tempot.

                                          
                                                      Oj, vad kul med belöning!
                                         
                                                 Har du något smaskigt godis också?
                                         
                                               Jag gapar, så är det bara att stoppa in!

Isa, som fått vänta en god stund i bilen innan det blev hennes tur var full av energi och motivation. Hon klarade de två första vinklarna bra, men sedan blev det lite förvirrat för henne när några kaninhålor triggade hennes viltspårsådra. Efter en stund hittade hon tillbaka till personspåret igen och denna gång blev hon faktiskt glad över belöningen i slutet och inte så besviken som vid förra spårtillfället, så det verkar som hon så smått börjar att inse att klöven numera är bortbytt till något helt annat.
            
                                           

                                                   
                                                                  Lekfull avslutning!

                                         
                                             

Nu går en hektisk vecka mot sitt slut och det är inte utan att jag drar en lättnadens suck. Förutom högt och intensivt tempo på jobb, så har jag som avkoppling också hunnit med en hel del hundaktiviteter, n.b. elva timmar på tre dagar. Oj då, vad tiden rinnar iväg när man gör något roligt! Förutom spår och åter spår, så har också Dicho startat sin allmänlydnadskurs tillsammans med en grupp där flertalet hundar är i hans ålder och fyra av dem gick också i hans valpkurs i höstas. Första träffen för honom - tog på krafterna och på mina också för den delen. Eftersom han var så vaken och intresserad av allt som hände i hans närhet, så fick jag jobba hårt för att han skulle behålla fokus på mig under olika moment. Upplägget av första träningen var väl inte helt i min smak, men att anmäla sig till brukshundklubben innebär ju oftast att man inte vet vem som håller i de olika kurserna termin för termin. Förra årets ledare var fantastiskt duktiga i båda hundarnas kurser, men naturligtvis är det också så att varje deltagare har olika tankar och förväntningar om vad de tycker lydnasträning ska innehålla för just deras hund. Jag kan väl kanske tycka att vi startade lite väl snabbt med att sicksacka mellan varandra och att träna inkallning med lösa hundar - det blev också lite kaotiskt då och då. Dicho tog chansen att ta en svängom mellan två andra hundar och blev enormt uppspelt av det lilla bustricket, så nu gäller det att stävja buset så att det inte blir en ovana. Inkallningar när vi är själva brukar fungera hur bara som helst.

                                           

Den stora vinsten med att träna Dicho i grupp är att han behöver öva sig i att fokusera sig bland en massa andra  fyrbenta. I inledningen av ett träningspass gillar jag att starta med att mjukgöra honom individuellt och att jobba med kontakten en stund och sedan efterhand öva på andra träningsmoment. Dessutom lägga in stunder med passiv träning och lekstunder, vilket jag också praktiserade denna kväll och det verkade som om instruktören tyckte det var ok. med lite egna utsvävningar, så om jag också kan göra det fortsättningsvis så blir det nog träningen bra i alla fall. Dicho behövde också en liten vilopaus mitt under kvällens senare del - han bara tog slut och då var det ingen idé att pressa honom mer. Efter en kort vila kunde han sedan delta i de avslutande övningarna.

                                          

Isa, min lilla sötnos som haft en tuff vår, med en hälsa som periodvis inte varit så bra, har även denna vecka jobbat med lydnaden i sin grupp. Med tanke på hennes humörsvängningar och skiftande form har det väl ändå fungerat hyfsat bra, men nu blir det snart avbrott i hennes träning för på tisdag ska hon steriliseras. Efter en längre tids provtagningar och undersökningar har hennes veterinär kommit fram till att hennes dåliga form verkar ha hormonella orsaker och hänger ihop med hennes skendräktighet tidigare i vår, så på tisdag är det dags för ingreppet och jag hoppas verkligen att vi hinner före nästa löp som är på gång vilken dag som helst. Enligt veterinären kommer hennes problem bara att bli värre och värre efter varje löp, så just nu finns det inga andra alternativ.

                                         

En av dagarna fick Isa och Dicho, till mina elevers stora glädje, följa med mig till mitt jobb. Fördelen med åldersgruppen gymnasielever är att de låter en hund som Dicho som kan vara lite återhållsam mot okända människor att hållas till han känner sig redo att själv ta kontakt - utan att tvinga sig på honom. Toppenbra social- och miljöträning! Dicho fick vara med på två lektioner och träffade då ett femtiotal elever och det gick hur bra som helst. Isa charmade alla när hon gick omkring med viftande svans och hälsade på elever till höger och vänster vart vi än gick fram - hon njöt för fulla drag av uppmärksamheten och av alla klappar hon fick. 
                                          
                                         

Nu hoppas jag på en fin och solig helg med gott om tid för olika uteaktiviteter, som skogsutflykt!

Vilken härlig dag vi har haft på Revingehed, men oj så trötta vi är efter sex timmars träning tillsammans med träningsgruppen. Här är det verkligen öppna landskap som gäller och det är inte så svårt att förstå att spårhundar från övriga Sverige som kommer till Skåne för att tävla kan ha svårt för den här annorlunda naturen.

                                     

Medan hundarna sussar så gott, helt utslagna efter dagens övningar, så ska jag nu försöka hålla mig vaken genom att skriva några rader på min blogg. Idag skulle jag haft en stegmätare på mig, för det känns som jag gått många km. Först har jag lagt mina hundars spår och sedan har jag följt med Christina när hon gått med sina västgötaspetsar, för att därefter lotsa Dicho och Isa under deras spårning.

Där vi spårade finns det inga träd som motar vinden - bara ett högt böljande gräs, vilket gör att om spåret ligger länge och vinden ligger på som det gjorde idag så förflyttar sig dofterna en hel del till det blir dags att påbörja spåret. Isa som förra året framförallt spårat viltspår gick ett spår som legat två timmar och även om hon emellanåt drog sig något åt vänster samt ringade några gånger så hittade hon hela tiden tillbaka. Vinkeln klarade hon också utan problem och när hon kom till slutet och hittade en boll i snöre (som hon annars favoriserar) så såg hon mycket snopen ut.
         - Här brukar ju ligga en klöv!!!
När Christina plockade bort sista bandet och sedan gick mot sin bil, så kastade Isa förväntansfulla blickar mot henne.
         - Hallå domaren, vart tog klöven vägen?

                                   
                                                   Isa tar en vilopaus

Dagens samarbetspartner: Christina och hennes Beyron i aktion.

                                   
                                  

Dicho gick två raka spår med vila emellan. Trots att det andra spåret som var något längre och med en del som gick över en ojämn sandväg, så höll han linjen mycket bra och kämpade oförtrutet vidare för att i slutet hitta sin kampleksak som belöning. Mycket bra jobbat med tanke på att han fortfarande är så orutinerad!

                                   
                                                  Dicho gör sig redo!
                                   
                                                          Målinriktad

Efter fika och en stunds vila för hundarna var det så dags för en uppletanderuta och först ut var Isa. Hon klarade uppletandet av vantar galant, men jag får vänta med att lägga ut fler föremål än ett åt gången för att inte riskera att hon släpper det första föremålet för ett annat. Hon behöver ännu mer rutin innan jag ökar svårighetsgraden. Sedan var det då Dichos tur och för att göra övningen begriplig för honom så gick han först fram i koppel och tittade på vanten. Se men inte röra! Ett mycket bra tips, för att han ska förstå vad övningen går ut på. Därefter gick vi tillbaka till utgångsläget och därifrån sprang han glatt ut och hämtade föremålet. Efter att ha hämtat tre vantar började hans ork att avta något och det blev lagom att runda av en fantastiskt fin dag med lite bus i det höga gräset.

En veckas ledighet börjar nu gå mot sitt slut och trots att vädret var lite nyckfullt så har vi gjort många utomhusaktiviteter, som häromdagen när jag och hundarna hade en härlig spårdag tillsammans med Helene, Ceasar och Cocos i Arrie. Först ut var Dicho, som trots störning av häst både före och mitt i spåret och ovant underlag med högt gräs och bitvis snårig terräng klarade hela sträckan. 

                    

Sedan var det de äldre hundarnas tur och här är Ceasar och Helene som vinner mark i den bitvis taggiga terrängen.

                                      
                                                                                                                                                  
                       Trassel 
                             Cocos                                        Isa

Isa som efter att varit ur form en längre tid - var lite för ofokuserad för att spåra som bäst, men hon tog sig ändå igenom spåret utan några större problem. Hon har det senaste året framförallt gått viltspår och själva spårningen flyter på bra, men hon behöver träna sig i att göra markeringarna bättre. 

                              

Vi hann också med den obligatoriska fikastunden, som bara är ett måste när man spårar. Dessutom tränade vi rapport och Dicho sprang glatt fram till Helene och hennes goda köttbullar. Bra träning för en kille som inte alltid är så glad för främmande människor! När det var Isas tur så var hon även här något ofokuserad och det jag hoppas att kommande veckas kontakt med hennes veterinär ska ge en fingervisning om varför hon varit i ur form den senaste tiden. Helene: vilken kul dag - det får vi göra om!

Långfredagen åkte vi på konstrunda med Gerd och Nina och i år valde vi den nordvästra delen. Förr om åren har vi oftast åkt till Österlen, men när vädret är lite ostadigt så vi kan vi lika bra åka någon annanstans. Dessutom är det betydligt mindre trängsel hos utställarna i övriga delar av Skåne. Vi styrde kosan mot Höganäs och efter några stopp hos olika utställare så var det dags att äta den medhavda lunchen. Det blev en delvis stående måltid och matgästerna såg emellanåt lite frusna ut, men det blev mycket skratt när vi riggade upp måltiden i snålblåsten. Det finns inget dåligt väder det finns bara dåliga kläder och i det här fallet så stämde det nog bra, för jag var nog den enda som hade vinterjackan på (vis av den något kylslagna spårdagen) medan övriga var betydligt mer tunnklädda. Brrr!  

                                    

Några konstnärer till och sedan var det dags för fika och den här gången valde vi att att sitta inomhus på ett mysigt fik i centrum av Höganäs. 

                             

Båda hundarna gillar att åka bil och de var så duktiga under hela utflykten och låg mest och sov. Förutom när det var dags för rastning, som här utefter väg 112.
                                            
                                   
                                                Tungan som slips

När vi var på väg mot en av mina favoritbutiker inom heminredning Slottstallet - med både gammalt och nytt. 

                                
                                     Nina o Maribel                       Gerd

Tack Gerd och Nina för en härlig utflyktsdag - med många glada skratt!
                                    
                                                  

På kvällen åt vi en sen middag efter att ha hämtat släkt på tågstationen. Maribel var hos kusinen Fedra på februarilovet och nu är det hennes tur att komma till oss.
Det är så roligt att kusinerna håller ihop - trots att de bor i olika landsändor! 

Imorgon är det ännu en spårdag med träningsgruppen och den här gången är det Revinge som gäller!