isaodicho

18/12
Äntligen är det nu dags för julledighet och här i södra Sverige har vintern kommit på allvar. Det är fantastiskt vackert med all snö som täcker trädens grenar och en kyla som biter i kinderna, men tyvärr också emellanåt mycket blåsigt som gör att snön virvlar runt och ställer till med problem i trafiken. Dagen före snön kom var det milt och vägbanan blöt, så under det nyfallna vita täcket har det kommit fram förädiska isfläckar.

Idag, sista dagen på läsåret bestämde jag mig för att åka tåg till jobbet, eftersom gårdagens bilresa var så besvärlig. Tåget dit var kraftigt försenat och hem var de tider jag tänkt välja att åka på inställda på grund av tekniska problem. När jag inser att det skulle kunna ta mycket lång tid för att komma hem, så tar jag mitt pick och pack och springer tillbaka till jobbet och som tur är finns en kollega ska åka förbi Lund. Det är inte utan att jag längtar efter att äntligen få påbörja min ledighet! 

När jag kommer hem hinner jag ta en härlig promenad innan mörkret kommer, tillsammans med två spralliga hundar som blir extra uppspelta av all snö.  

 

19/12
Ännu en dag med mycket snö - det har kommit en hel del under natten. Härligt, sovmorgon till kl. åtta och då hörs väckarklockan - ett svagt gnäll från Dicho som sedan blir allt starkare, för nu behöver han komma ut snabbt för att göra sina behov. Han är kvällstrött och morgonpigg, till skillnad från Isa som gärna ligger och drar sig länge på morgnarna. Dicho har vi sedan länge försökt att träna på att sova länge när vi är lediga och vill ha sovmorgon, men det jag skulle önska att han kunde sova ännu längre för han är en så morgonpigg typ. 

Lördag och vi ska hinna med både att storhandla mat, köpa innegran (utegranen är redan på plats) göra knäck (mitt favoritgodis) och lite annat smått och gott inför julen. De flesta julklapparna är klara och i början på nästa vecka hämtar jag den sista som är beställd till Maribel.   

Jag fick precis reda på att morgondagens viltspår är inställt, vilket jag var förberedd på med tanke på vädret och om det blir barmark kan det bli ett nytt försök senare i månaden. Innan vi ska ta oss ut i vinterlandet så plockas vågen fram - Dicho väger 18,8 kg och är 46.5 cm hög. Han har m.a.o. samma vikt som Isa och det märks för numera kan han matcha henne både i styrka och snabbhet.  

Så här goa ser hundarna ut efter att tumlat runt i snön. 

                   

                  

20/12
Söndag och vi ligger och drar oss fram till åtta-draget, sedan är det dags för en lång härlig frukost. Jag tycker att helgfrukostarna är den bästa måltiden på hela veckan, för då kan man sitta till bords precis hur länge man vill och bara koppla av! När vi tittar ut genom köksfönstret ser vi på trädgårdsbordet hur ofantligt mycket snö det fallit på kort tid. Kan det vara skånskt snödjupsrekord under de tio senaste åren?

                  

Dicho är den som först kommer ut i trädgården på morgonen och han försvinner nästan helt i snön, men det gör bara honom ännu mer uppspelt och han far runt överallt alldeles till sig av glädje.
                
               
                  

                En stund senare far också Isa runt som en virvelvind. 

                
                
                
Efter flera timmars utevistelse med hundarna ska nu Maribel och jag klä granen, medan Mats ska åka till Malmö och hjälpa sina föräldrar med en del julbestyr. Hector som studerar på vardagarna, har med två timmars varsel hoppat in för att extraknäcka som servitör på en lundarestaurang. 
 
Igår sov hundarna som klubbade efter att ha tumlat runt och lekt i snön och jag skulle tro att de är lika trötta efter dagens motionspass. Snön är så djup på sina ställen att de får arbeta hårt för att ta sig fram. 

                                                 
                                                  
21/12
Efter frukost går vi ner på mossen för att göra lite olika lekfulla aktiviteter, som att leta godis. Här väntar Isa på sin tur medan Dicho ger järnet. 
    
                  
                    
                                                Lagarbete

                 

Därefter har jag tid hos frissan för hårtvätt och klippning. Åh, vad skönt och avkopplande att bli ompysslad innan jag ger mig in i centrums folkvimmel, för att göra en del småärenden. Tillbaka hemma - ger vi oss ut i snömassorna igen och så här vacker är vår by i vinterskrud.
                                        
                     

Oj, vad bredbent Dicho är med alla snöbollar som fastnat överallt!
                             
                                       
                                       
                                       En kort paus efter ännu en snölek.
                       
                           
                          

När vi är på väg hem möter Mats upp och kort därefter kommer en granne med sina pigga och glada tollare.  

                                         
                                         

Nu önskar vi i familjen Mörnstrand er en riktigt ... Se nedan!

I ett härligt vinterväder (efter skånska mått mätt) har vi, tillsammans med Kristina och Kajsa. avverkat ännu ett viltspår. Idag var det Sjöbo som gällde och där var det härligt vinterväder - hög luft och en minus grad. Snön har hängt i luften hela dagen och visst vore det härligt med en vit jul, men när det gäller villtspåret kunde det gärna vänta till efter nästa söndag då vi tänkt spåra i Hörbytrakten. Isa skötte sig bra även idag och hon tog sig an spåret ännu bättre än förra helgen (fokuserad och målinriktad), men sedan föll hon tillbaka i den gamla ovanan att spåra i lite för högt tempo. Jag vet sedan tidigare att jag får ta de försiktigt när jag sänker tempot, så att hon inte missuppfattar min korrigering så därför höll jag emot med försiktighet och minskade tempot successivt, vilket genast gav resultat. En bit inpå spåret klarade hon svårighet efter svårighet utan att tveka en sekund. Domarens omdöme: mycket gott, förutom att hon då inledningsvis hade något för högt tempo.

Skogen som vi som spårade i skilde sig från tidigare spårområden för det var mycket mer snårigt och svårframkomligt, men turligt nog inga björnbärssnår. Det är nog det enda underlag som gör Isa tveksam, för hon tycker det är så obehagligt när pälsen blir täckt av en mängd stickiga grenar. Jag tyckte det var en spännande och omväxlande natur även om det var svårt att ta sig fram på en del ställen, utan att få grenar i ansiktet så att glasögonen kom på sniskan. Dessutom vad det på just det här mest svårtillgängliga skogspartiet som jag försökte bromsa upp Isas framfartt. Efter att ha avslutat med en efterlängtad fika, så var det dags att åka tillbaka hem och hundarna la sig genast ner och somnade så gott, så trötta efter att deras hjärnor fått arbeta för högtryck ute i viltspåret.



Nyfikna Kajsa kikar i viltspårsdomarens protokoll      



 Isa rastas för att vara lagom taggad till viltspåret



Dicho njuter av det fina vintervädret
 
 

Äntligen, fred.kväll och efter ännu en hektisk vecka känns det skönt att veta att några dagars ledighet väntar. Tänk, vad snabbt planerna på en lugn hemkomst kan raseras! Det första jag upptäcker när jag kommer hem är att Dicho (som varit rumsren sedan länge) bajsat på köksgolvet och det måste ha varit riktigt akut för han rastades bara några timmar tidigare. Tyvärr har han också mumsat i sig av den bruna sörjan. Tvii, det blir inga pussar ikväll! 

Efter att därefter sagt hej till både fyrbenta och tvåbenta upptäckte jag plötsligt att min nyhämtade antibiotikakur är fel och att jag fått en medicin som jag är allergisk mot. Idag var det tänkt att jag skulle börja att medicinera mig efter att den eländiga visdomstanden som dragits ut orsakat en inflammation när käkirurgen tagit bort rotverket som den ordinarie tandläkaren inte kunde dra ut. Lyckas med bedriften att kl. fem en fred.em. få tag på min läkare på vårdcentralen som hjälper mig att lösa problemet och samtidigt som jag med stressad röst pratar i telefonen, så kräks Dicho rakt framför mina fötter. Med telefonen i ena handen och Dichos nackskinn i den andra ser jag Mats komma till undsättning och hjälper mig torka upp på golvet, men lagom till vi är klara är det dags för nästa uppkastning o nästa o nästa. Stackars Dicho! Det visar sig att han förmodligen någon gång under gårdagen lyckades att tugga i sig några träflisor, som nu något dygn senare tar sig ut där de kom in. Isa var också en bitande och tuggande valp, men jag undrar om inte Dicho är snäppet värre. En stund senare är Dicho som vanligt igen och när det är dags för kvällspromenad är han lika pigg och glad som alltid.

Ja, som jag tidigare berättade så har Isa efter löpperioden börjat markera allt tydligare när hon tycker Dicho är för pockande, vilket i hennes fall kan var bra för att hon tidigare tillåtit för mycket. Dicho däremot är numera betydligt mer intresserad av Isa som tik och inte enbart som en lekkompis. Trots att Isa är nybadad efter löpet, drar han in hennes förföriska dofter och närmar sig gärna hennes bakdel och man kan se hur upprymd och uppjagad han blir av hennes närvaro. Jag föröker så ofta som möjligt få honom att sitta/ligga nära henne och bara vara passiv, utan att behöva nosa på henne hela tiden. Stackars Dicho, kan inte vara lätt att ha en så söt och attraktiv storasyster runtomkring sig hela tiden! 

Coola Isa fredagsslappar - har till och med lagt upp baktassarna på soffan.

       

Dichos smaskiga tuggben kan också vara avkopplande!

      

Några timmar senare kryper Dicho in i sin nya bur och somnar så gott. Den har stått på hans sovplats några dagar och har använts flitigt på dagtid, men det blir första natten som han sover i den. Tanken med buren är att den ska fungera som en avkopplande plats på t.ex. utställningar, för jag har märkt att i stimmiga miljöer kan det ibland ta lång tid innan han kommer till ro och kan sova. Det finns ju så mycket spännande att titta på för en nyfiken valp! 
 



  

Det skånska vädret visar just nu sin sämsta sida - grått och kallt vareviga dag! Jag hann i alla fall fota lite grann mellan regnskurarna. Fart och fläkt - två hundar med mycket spring i benen, som inte bryr sig så mycket om det är lerigt och blött när livet leker. 

                    
                                                       Dicho ger Isa en tuff match.
                            
                                   Vila, medan Isa håller ett vakande öga på bollen!
                             
                                                              Jag tar den!
                            
                                                            Yes, där satt den!
                            
                                                    Fånga mig den som kan!

Tidig söndagsmorgon beger sig Kristina och jag till Häsleholmstrakten för att viltspåra och nu har båda våra tikar slutat löpa, så vi får hoppas att de är mer fokuserade än de var under löpperioden. Vädret var gråkallt och molnigt och +4 grader, men väl inne i skogen var det riktigt behagligt. Idag skulle hundarnas spårning bedömas av en viltspårsdomare och Karl-Axel var som alltid både morgonpigg och entusiastisk, så att också vi morgontrötta resenärer blev piggare och gladare. K.-A. är en skogens man som tillbringar en stor del av sitt liv med hundar i den fantastiska natur som han har runt husknuten och kvällen innan hade han lagt två ö.kl.-spår i den vidunderligt vackra bokskogen.

Kajsa och Kristina gick ut som nr. ett, medan Isa och jag gick en längre promenad för jag vet sedan tidigare att hon i början av spåret kan vara så taggad så att hon ibland slarvar vid starten. Hennes dagsform kändes något osäker, för av någon märklig anledning så slukade hon inte morgonmålet som hon brukar utan lämnade hälften av maten. För övrigt verkade hon må bra, så det fanns ingen anledning att ställa in språningen. När det blev hennes tur att spåra så tog hon sig an spåret med precis den noggrannhet som jag hade hoppats på. Sedan spårade hon i lagom tempo och hon tog sig också tid att då och då stanna upp och markera de partierna där det fastnat extra mycket blod. Just tempot är det som hon framförallt förbättrat under det sista halvåret, för när hon var yngre så var hon ibland lite för ivrig att ta sig fram för snabbt över stock och sten. På några ställen så ringade hon för att försäkra sig om att hon kommit rätt och det gillade K.-A. - Det visar bara att hon är omsorgsfull och noga, menar han. Vinklar och återgång gick också bra och under spårets senare del lyfte hon inte på huvudet en enda gång, så målinriktad var hon. Vilken härlig känsla det var att följa henne i bakhasorna och få vara med om hennes för dagen mycket fina spårning, som belönades med en 1:a och ett HP.  

                                

                                 

Hemma igen och Dicho tar emot Isa med ivriga glädjesprång - vad han älskar sin storasyster! Isa som före löpet kunde vara i snällaste laget mot lillbrorsan och ha en ibland alltför hög toleransnivå. Visar numera att hon också har behov av att ibland få vara för sig själv, t.ex. kan hon med mycket tydligt kroppsspråk sätta sig med ryggen mot honom medan han gör allt vad han kan för att få hennes uppmärksamhet. Det är säkert nyttigt för Dicho att Isa oftare än tidigare visar sina egna behov och därmed kan hon säkert också fostra honom ännu bättre.

                                

Ha nu en skön helgkväll, för det tänker vi ha - krypa ihop i soffan och tända några ljus och bara mysa!/Louise  

                              
                            

Idag åkte jag snabbt hem efter jobbet, för under eftermiddagen hade vi en hel del tider att passa för nu var det verkligen dagen V = vaccination. Först skulle Dicho åka till veterinären och få sin andra rabiesspruta. Att ta sprutor verkar inte vara något som bekommer honom, för varje gång vi varit hos veterinären så dröjer han sig gärna kvar en stund extra och bekantar sig med på personalen.
 
Senare på em. var det min tur att vaccinera mig (mot svininfluensan), men först hann vi med en långpromenad med grannen och hennes lurviga 55 kilos hanhund. Gentemot honom har Dicho en oerhörd respekt och det är väl tur hans ibland något kaxiga tonårsattityd inte poppar upp mot en så respektingivande hund som denna, utan att han faktiskt i sällskap med en sådan jätte har förstånd att vara försiktig. Glad i hågen i tron att slippa biverkningar av sprutan satte jag mig senare på kvällen för att skriva på min blogg, men då började armen att ge sig till känna rejält och jag fick avbryta direkt. Hoppas det lyckas bättre att skriva en kväll senare, för tidigare under dagen har jag mått pyton - ont överallt, feber och frossa.  Jag har faktiskt lyckats att genomföra hela arbetsdagen, förutom att jag tidigare idag skrämde slag på en kollega som efter att ha hälsat glatt och klappat mig på vacc.stället fick se mig sjunka ihop av smärtor samtidigt som jag gav upp ett gällt skrik, så tror jag tror faktiskt inte så många märkt att jag mått dåligt (värktabletter kan göra underverk).

Imorgon är det äntligen fredag och jag längtar efter att få vila i helgen, för veckan har varit så intensiv. Hoppas nu att vädret blir fint dessa dagar, för jag ser fram emot att tillsammans med hundarna få vara ute så mycket som möjligt. På söndag ska Isa viltspårsträna och därefter är det Dichos tur, för då ska hans träningsgrupp träffas. Sista gångerna har det varit lite si och så med närvaron, så det kanske är dags att snart göra juluppehåll.
                                                                     Isa 

                             

                                                                 Dicho
                                   är inte så mycket för att vila - i alla fall inte utomhus!