isaodicho

Här kommer nu en tillbakablick på mitt hundår 2011! Det är inte utan att det ännu en gång slår mig hur fantastiskt kul, händelserikt och lärorikt det är att vara hundägare till två helt ljuvliga perros! Isa och Dichos personligheter är ganska olika varandra, vilket gör att arbetet och träningen med dem aldrig blir enformigt. Det visar också att det inte finns några givna sätt att arbeta med sina hundar, för det som fungerar med den ena kanske inte alls går hem vid träningen med den andra.

Fantasirikedom är något som jag tycker är viktigt att plocka fram vid hundträning, för annars finns det risk att man tränar för monotont utan att komma någon vart (om det nu händer finns det tack och lov också duktiga hundmänniskor att rådfråga). Dessutom är också envishet (att aldrig ge upp) en bra egenskap de gånger som man stöter på problem och tycker att man står helt still och bara stampar vatten. Och sist men inte minst, så ska man tycka att det man håller på med är roligt och egentligen spelar det väl inte så stor roll vilken form av aktivitet man håller på med bara man upplever att man har kul tillsammans med sin fyrfota vän. En del tycker kanske att lydnad och viltspår är bäst, medan andra gillar utställningsvärlden och inte bara för att försöka erövra titlar till sin hund, utan kanske för att den sociala biten med andra hundintresserade är så trevlig! Jag tycker inte att det finns något rätt eller fel - bättre eller sämre, för det viktigaste är väl ändå att man som hundägare hittar glädje i att vara hundägare!

För min del kan jag inte nog säga hur glad jag är att jag och min familj för snart fem år sedan bestämde oss för att bli perroägare! Nu får jag nog passa mig så det här inte blir en tillbakablick som sträcker sig längre tillbaka i tiden än jag tänkt mig, så tillbaka till år 2011! Det var året då jag bestämde mig för att ta mig i kragen och inte bara träna lydnad med Isa, utan också att börja tävla med henne. De första två tävlingarna hade vi otur att hamna i kaotiska platsläggningsgrupper (där det utbröt både slagsmål och full kalabalik). Isa, som under ett halvårs träning klarat momentet galant, började nu plötsligt att resa sig. Hon fik fina poäng på de inledande tävlingarna trots att hon missde 30-poängarna. För att nå upp till poängen för en etta så satte jag in hårdträning med platsläggningen, med målet att göra det till det roligaste momentet Isa kunde tänka sig. Med hjälp av variationsrik träning och massor med belöningar så lyckades det till slut. Det kändes som en stor framgång när den första ettan kom och se´n blev det två till och en LP1:a av bara farten i samma månad. I en av tävlingarna lyckades hon med bedriften att uppnå drömpoängen 194 och den karamellen kan jag minsann suga på ännu ett tag!

Inför nästa år är vi nu mitt uppe i att träna in tvåans moment och det ska bli så kul att till våren få börja tävla henne igen! Isa har sedan i höstas haft en del svårigheter med sitt långseende, vilket jag får ta hänsyn till när jag t.ex. tränar henne i mörker med artificiell belysning, bl.a. genom att undvika moment då jag förflyttar mig för långt ifrån henne. Jag hoppas innerligt att synnedsättningen inte ska bli ett hinder för henne framöver, för hon älskar verkligen sin lydnadsträning och jag tycker det är så kul att få träna en perrotik med så mycket vilja och glädje som Isa har. Hennes otroliga energi och arbetsglädje smittar ofta av sig på mig, så att jag blir både glad och uppåt om jag känner mig trött och lite hängig efter en lång arbetsdag!

 

Under året har jag också varvat lydnaden med att viltspåra och för att testa hennes form har hon även fått gå några tävlingsspår i Ö.Kl., och att hon är en fortfarande är en duktig spårhund visar ju de ettor som hon har blivit belönad med.  


                                Lek  med klöven!

Vad har då lillkillen Dicho hittat på under det gångna året? Jo, han har också börjat viltspåra under hösten. Dessförinnan har han enbart gått personspår och då har han visat att han är bra på nosarbete. När jag sedan lät Isa spåra för en domare, så bad jag även henne titta om hon tyckte att Dicho hade någon fallenhet för viltspår och hon häpnade över hans naturbegåvning. Efter att han därefter hade tränat på ett anslagsspår, så klarade han anlagsklassen redan veckan därpå.



Några veckor senare så fick han också en etta i Ö.Kl. och häromdagen tog tog han ännu en etta och innan 2011 tagit slut kom så den sista ettan som krävdes för att bli SE VCH. Ett stort tack till viltspårsdomarna Görel Hilborg och Eva Hörnfeldt Ahlin och att vi fick möjlighet att spåra i era fantastiskt vackra spårmarker i Skånes mitt!


Otroligt vackert kring Högestad slott - tidig morgon med dimman som lättar och solen som tränger igenom molnen. Fem minusgrader och hög fin luft - kan knappast bli härligare spårväder!  

Vilken underbar spårhund Dicho är! Han lyckades med bedriften att återigen få tillbaka sin spårglädje och att inhämta den spårsäkerhet som krävs för att klara ett championat. Han var också otroligt viljestark i årets sista spår och trots att det gick på Högestads mark som har mycket vilt (både synlig kronhjort och nyligen passerat vilt), så tappade han inte fokus på själva spårningen, vilket var mycket bra gjort! Dichos två enormt fina avslutande spårningar gav honom följande omdömen: *En hund som spårar riktigt bra och med glädje, även eloge till hundföraren. *En hund med mycket go i och som spårar målmedvetet och har ett umärkt samarbete med sin matte.


                           Dicho taggad inför spårstart!

                         Grattiskram efter avslutad spårning!

Dicho som nybliven viltspårschampion grattas av domaren Eva!
 
Det som nu kommer skrev jag någon dag före Dicho tog de här sista ettorna, eftersom det gått lite upp och ner en tid så tänkte jag nog att årets två sista tävlingsspår (som var anmälda sedan en tid tillbaka) mer skulle få fungera som träningsspår och att jag först år 2012 skulle kunna jobba vidare med honom, för att så småningom få honom i så god spårform att han skulle klara de återstående öppna klass-spåren. 

Med facit i hand så är det nog ändå så att det har gått lite väl fort under höstens senare del, för jag märker att han emellanåt har tappat lite av geisten i viltspåret. Nu kommer jag att backa bandet och ge honom fler grunder innan det är dags att nästa år tävla vidare. Det ska bli så spännande att följa hans framtida utveckling i viltpåret! Vill också passa på att tacka Micke för alla goda tips för att hjälpa till att få tillbaka Dichos arbetsglädje i spåret, bl.a. tipset att precis som i lydnaden vara noga med att skriva dagbok utifrån varje träning i spåret är något som jag ska bli bättre på! För mitt mål med viltspåret är ju inte bara att mina hundar hjälpligt ska klara ettorna i Ö.Kl., utan framförallt att de tillsammans med mig ska känna glädje i spåret samt att de ska bli skickliga och spårnoga.

Jo, då jag hann faktiskt med backa bandet några veckor genom att ge honom några enklare spår som legat en kortare tid och därefter successivt ökat svårighetsgraden, men att det skulle gå så här fort trodde jag aldrig! För han har visat en sådan urkraft under tävlingsspåren, t.ex. när han mött svårigheter av olika slag eller när han fått vittring på klöven.



Dicho har också tränat en del lydnad och förutom våra dagliga pass, så har han under året som gått hunnit att avverka två lydnadskurser. Till våren kommer han att fortsätta med ännu en fortsättningskurs och jag tycker att framförallt hans förmåga att fokusera och koncentrera sig har blivit så mycket bättre. Dessutom tycker jag att han har mognat mycket under det gångna året, för kring 2 1/2-årsåldern kändes det som om mycket började att falla på plats. Han har också blivit så mycket  tyngre och mer satt i sin välmusklade kropp. Det känns onekligen som om det händer mycket positivt med en perrohanes utveckling i åldern 2-3 år.  



I somras lyckades han också charma ett antal domare i utställningsringen. Efter att under två dagar i hård konkurrens blivit fjärde Bästa hanhund på Perropecialen i Tvååker, så lyckades han några veckor senare att erövra titlarna Svensk och Dansk utställningschampion. Efter fina rundor i ringarna fick han då de finaste omdömena han någonsin fått så här långt och det var inte utan att jag som ägare till min underbare perrohane kände mig otroligt stolt och glad!

På sensommaren fick Dicho också ett godkänt SoR-prov, eftersom vi inte kunde åka på Grännaträffen så gjorde han istället provet här nere i Skåne. I sällskap med giganitiska raser som newfoundland, landseer och leonberger såg Dicho ut som en liten mygga! Trots sin ringa kroppsvikt jämfört med de andra tävlande genomförde han alla momenten i provet utan några som helst problem! Vattenarbete i olika former har han älskat sedan han som liten valp tog sina första lite trevande simturer på grunt vatten. Simtekniken finslipade han extra i somras, då vi startade varje dag under semestervistelsen i vår sommarstuga med en simtur på omkring 50-75 m.

Om jag summerar år 2011 för Dicho, så har det varit ett fantastiskt år! Att han att han är snygg att vila ögonen på har han ju visat genom sina två utställningschampionat och att han dessutom är duktig i arbete av olika slag vittnar godkänt SoR-prov om och nu senast SE VCH.

Jag är som ni nog förstår enormt nöjd och glad över båda mina hundars insatster under det gångna året. Deras meriter och framgångar i arbete av olika slag visar ännu en gång prov på perrorasens enorma mångsidighet!

Jag ser nu fram emot ett nytt och spännande hundår 2012!/Louise

Här kommer några juliga rader från eran egen Dicho! Julen är en helg som jag tycker på alla vis är urkul, för då är de tvåbenta i familjen lediga och har gott om tid för både mig och Isa. Innan det är dags för Kalle Anka och jullekar samt andra återkommande traditioner som de tvåbenta i min familj har, så går vi alltid på en lång och härlig julpromenad och här får Isa och jag chans att också leka egna jullekar i ett betydligt högre tempo än de tvåbenta håller under promenaden. 



Ja, visst har matte och husse också stått en hel del vid spisen och förberett julmaten, men det kan ju också ge bra utdelning om man har tur - för om man tittar tillräckligt länge på dem med sina mest bedjande ögon, så kanske man får hjälpa till att smaka av både skinka och köttbullar!

Det roligaste är nog ändå att öppna julklapparna och och lagom till julaftons morgon så har Tomten hunnit att lägga fullt med klappar under granen.



Tomten som här håller på att byta om inför juklappsutedelningen ser till en början lite läskig ut, men se´n känner jag att han luktar lillhusse och då är det lugnt!

Här hjälper jag honom att vakta juklapparna, så att ingen försöker att öppna dem innan det är dags! Men, oj vad jag själv blir sugen, men matte skulle nog bli arg om jag tjuvstartar så jag får nog relaxa och försöka hålla tassarna i styr en stund till!




Jag är nog världens bästa perro på att snabbt tugga bort pappret på paketen, för att sedan kunna se vad som gömmer sig inuti! Här får vi varsin kul leksak som matte köpte på Sthlms-utställningen och till min stora glädje så piper den avlånga älgtomten när jag greppar den mellan mina tänder! Hoppas nu den här mjukisleksaken är tåligare än de som jag fått tidigare, för när jag lekt tafatt med dem och sedan blixtsnabbt fångat dem i ett fast käkgrepp så går de oftast sönder redan efter någon dag!




Det är också kul att träffa olika släktingar och i år firade vi bl.a. med "farmor" och "farfar", som bor så nära som i Malmö. Därifrån blir det inga bilder, för vid det här laget hade matte slutat att att fotografera. Däremot har hon tagit ett foto på mig då jag vilar på min favoritplats i soffan och på uppdrag av uppfödar-Åsa har hon också fångat mig på bild med båda mina ögon fullt synliga. Det var minsann inte det lättaste, eftersom min päls just nu är ganska lång! Matte lyckades i alla fall ganska bra till slut! Här kommer ett foto som jag faktiskt är riktigt nöjd med - inte varje dag man fastnar på bild i snygg och vattenkammad frissa! Vad gör man inte för att matte ska bli nöjd!




Till alla perrokompisar i Sveriges avlånga land: Ett Gott Nytt År och hoppas att vi ses på det nya året!

Kram
           Dicho

Till er från alla oss kommer här en önskan om en riktigt .... och ett ....!! 



Mitt i allt julstök och före våra sista julklappsinköp hann vi också med att på söndagsmorgonen gå ett Ö.kl-viltspår med hundarna. Vi hade en otrolig tur att vi slapp bli blöta av regn, för på väg hem stod regnet som spön i backen. Skogsvistelsen blev m.a.o. riktigt skön för både Mats (fick idag fungera som viltspårsdomare), mig och hundarna. Ut som nr 1 - Dicho, som var taggad som bara den! Han startade med bestämda steg och förutom att han kom något för långt ut vid första vinkeln (hittade snabbt tillbaka igen), så jobbade han bra och var mycket spårnoga. Dessutom höll han genomgående ett lagom tempo, förutom en bit av den senare halvan med bl.a. ett bloduppehåll då han stegade på i lite för högt tempo på en raksträcka i prasslande lövtäcke - ivrig att nå målet med rådjursklöven. Han svarade direkt när jag höll emot i linan och när han nådde fram till slutet av spåret var tempot återigen lugnt och behagligt. 


                                   Dicho gör sig redo!

                   Oj, då va´ tung den är, men va´ mumsig!

Isa tyckte också det var kul och jag förmodar att det känns roligt för henne att emellan veckans lydnadpass också få göra någen annan aktivitet. Hon startade också bra och sin vana trogen i lite för högt tempo, så med henne fick jag också hålla emot i linan. I den inledande vinkeln kom hon lite för långt ut åt höger och när hon hittade tillbaka igen var också tempot betydligt lugnare. Den återstående delen gick i stort bra, förutom att hon efter blodupphållet tappade en del fokus och kom ut lite för långt från spåret, men hittade strax tillbaka igen och nosade sig sedan rakt fram till klöven.


                                    Isas tur!

                                    I mååål!!

Dags för en rapport från en mycket rolig och händelserik helg i Stockholm - fylld med hundupplevelser från morgon till kväll på hundmässan i Älvsjö och därutöver mingel bland kändisar och fans från Idolcirkusen och sist men inte minst härligt umgänge med barndomskompisen Gun (många glada skratt hann det att bli) och en mängd andra trevliga hundmänniskor.  

Efter sex respektive två timmar på tåget anlände jag och Gun så till Clarion hotell på Södermalm vid midnatt och upptäckte vid ankomsten att vårt hotell var invaderat av festklädda och förväntansfulla människor i alla åldrar som stod där och längtade efter att få en glimt av olika idoldeltagare, men framförallt var det yngre fans med sina minst lika uppsluppna mammor i släptåg. Det visade sig att många av dem också hade tagit in på hotellet över helgen för att kunna vara riktigt nära sina idoler.

Vi två resenärer var hungriga och drog ut på stan för att äta lite nattamat och när vi återvände var det en betydligt mindre grupp (nära och kära samt några på hotellet boende fans) som inväntade finalisterna från Globen-finalen. Vilken kul överraskning till Maribel som suttit bänkad framför TV:n och följt finalen tänkte jag, när vi också dröjde oss kvar en stund för att kunna fotografera idol-vinnaren. Dessförinnan anslöt sig också de andra artisterna och visst tyckte dottern att det var kul att jag pratat med Moa i hissen, varit så nära alla deltagare att jag kunde fotografera dem i närbild och sedan skicka hem bildbevisen samt pratat med en och annan av dem. Ja, vad gör man inte för att glädja sina barn! Fotona från helgen som togs med min mobilkamera håller kanske inte bästa kvalitet, men de få duga!


                                And the winner is: AMANDA!! 


Nä, jag tycker Gun är bäst och här laddar hon upp på hotellrummet inför de intensiva hunddagarna!

 

Efter hela fyra timmars sömn, så var det så dags för oss att ge oss i kast med hundmässans alla spännande aktiviteter. Efter en supergod frukost tog vi så pendeltåget till Älvsjö och vi kom fram lagom till Lancashire heeler-hundarna skulle in i ringen (Gun har två stycken tikar hemma i Linköping). Den är en pigg liten hund, som verkar passa till en mängd olika aktiviteter! 



Sedan drog vi vidare till rasmontrarna, där jag i den alltid lika fina och välbesökta perromontern träffade bl.a. Sanna o Peppar, Johan o Gunilla med Tova o Chica, Petra med Merci samt Maria, Pippi och Pestantias. Av döma av antalet besökare verkar ni ha gjort ett mycket bra jobb! 


        Johan med Tova (som tålmodigt lät sig bli klappad av nyfikna händer)

Därefter blev det tid för shopping (i år blev det mest småsaker, som var lätta att få ner i ryggsäcken), mer hundprat, freestyleuppvisning, finaler samt utmärkelser som t.ex. årets bragdhund. Ja, vi hann faktiskt också med att äta lunch mellan varven.

När vi efter en skön och välbehövlig kvällspromenad (pendeltåget - hotellet) återkom till hotellet var vi onekligen ganska möra, men mycket nöjda efter dagens alla upplevelser. För mig har det känts ovant att åka på utställning utan att Dicho är med - även om jag har saknat den lille filuren, så har det varit kul att den här gången i lugn och ro valsa runt på mässan utan att ha någon som helst tidspress!

Efter att ha duschat och vilat oss en stund gjorde vi sedan ett besök till hotellbaren, för att därefter avsluta kvällen med att äta en god kycklingsallad. Gääsp, inte utan att vi sedan började känna oss en aning grusiga i ögonen! Godnatt!!

Ännu ett tidigt uppvaknande och efter ännu en smaskig frukost begav vi oss iväg med all vår packning, för direkt efter mässtimmarna skulle vi ta oss till tågcentralen för hemresa!

Idag var det perrosarnas tur att visa upp sig i ringen och först ut kl. 9.00 var juniorerna och sedan lyckades vi klämma in freestyle och lydnad elit (vilka fantastiska ekipage - här ligger man i lä) samt en fika med Åsa (Kul att träffa dig, även om det blev lite kort den här gången!) innan det återigen var dags för perron. I flygande fläng fick vi också med oss lite lunch, som vi åt med god aptit vid ringside. Åh, vad kul att få träffa och prata med alla trevliga perromänniskor - gamla som nya bekantskaper!



 Anneli med Da-Silva (tvåa i Bästa hanhund - Grattis!) 

Kl 12.00 var det så de vuxna krulltottarnas tur att synas av den finska domaren Saija Juutilainen. I somras gav hon förresten Dicho en av de finaste omdömena han fått och som bidrog till att han blev dansk champion. Men den här gången var hon inte nådig mot en majoritet de svenska hundarna med sin naturliga päls-look, för det utdelades blåa kort till både höger och vänster med omdömet VG. Slutligen kvarstod två finska och välfriserade hundar som kämpade om BIR (Ordesa de Fraguel´s) och BIM (Veskarin Fiel Fernando).



Jag gjorde faktiskt en liten tur med hund i ringen (kan tydligen inte hålla mig därifrån) då jag både till min egen och andras förvåning plötsligt sprang in i Öppen klass med en kolsvart liten tik med namnet Chica vid min sida - vars ägare precis innan hon skulle in i ringen insett att hon på grund värk i benet inte skulle kunna springa med sin hund. Vid hennes förfrågan om jag kunde hjälpa till, så frågade jag: När ska hon in? Nu, blev svaret. Okay då, vill bara kolla några meter om hon följer med mig frivilligt! Den duktiga perrotjejen travade på bredvid mig och då var det bara att gå rakt in i ringen. Vid hanteringen ställde domaren den vanliga frågan: Hur gammal är hunden? Jösses, det hade jag ju inte hunnit att ta reda på, så jag svarade: Ingen aning! För att domaren inte skulle tro att jag var helt förvirrad, så fick jag också förklara hur mitt snabba inhopp gått till! Nu hjälpte det tyvärr inte att tiken skötte sig så bra i ringen, för även hon fick ett blått kort! Det känns onekligen sorgligt om utställningsperron i framtiden inte kan visas upp så som naturen skapat dem - med en härligt vildvuxen päls med långa snören, utan att man måste ta till sax och borste för att kunna nå framgång i ringen. Om det blir ett måste, så känns verkligen inte som någon bra utveckling för rasen!

Och sist, men inte minst bilden på Åsa tillsammans med Dichos fantastiska mormor Trizza - vilken läcker päls och så härligt hon rör sig i ringen!

 

Vilken toppenhelg det har varit och jag håller med dig Gun om att det borde bli en tradition för oss att mingla runt fler gånger framöver på Sthlms hundmässa. Tack, för härligt ressällskap och det får vi göra om - var så säker! 

Nu går tiden verkligen i rasande fart och tro det eller ej, men nu är vi redan inne i julmånaden! Den här helgen har till stor del gått i viltpårets tecken. I lördags hade jag äntligen så gott om tid att det var möjligt att först lägga spår och sedan några timmar senare gå det. Trots hällande regn for Dicho och jag iväg till skogs tillsammans med Charlotte och hennes tre pigga och charmiga Norwichterrier.

Mitt mål var att Dicho skulle få tillbaka sin viltspårsglädje och att få honom bli så taggad i spåret som han varit tidigare under hösten. Efter en blöt promenad med hundarna blev det så dags att plocka fram spårutrustningen och först ut var en av Charlottes sötnosar och jag gick med som "domare". Det var urkul att se en så liten och energisk hund, som trots sina korta ben rörde sig otroligt smidigt över stock och sten. Synd, att inte ännu fler hundintresserade har fått upp ögonen för den här glada och trevliga lilla terrierrasen.

Sedan blev det så Dichos tur och så fort han förstod vad det var som var på gång så blev det liv i luckan - inget fel på motivationen här inte! När det återstod ca 20 m. till startplatsen får jag plötlsigt se ett viltsvin ta sig fram mot grusvägen som vi går på. När den får syn på oss försvinner den snabbt och ljudlöst in i skogen igen - hoppas vi slipper stöta på fler utefter spåren i framtiden! De verkar gnska lömska om mna får tro alla jägarhistorier som jag hört genom åren! Inledningvis drog sig Dicho sedan något åt vänster om spåret, men det var kanske inte så konstigt med tanke på viltsvinet som nyss passerat där.

Idag hade jag bestämt mig för att ställa höga krav på honom och att det enbart var spåret som gällde och inget annat, eftersom han de gånger som han tappat lite av sitt spårintresse istället ägnat sig en del åt saker utanför spåret. När jag därefter fått honom att hitta tillbaka tillbaka till spåret så gick det bra en bit till. Sedan virrade han en kort stund åt både höger och vänster, för att därefter hitta tillbka igen och göra en mycket bra spårning under spårets senare hälft. Oj vad han blev glad när han sedan hittade klöven och stolt som en tupp bar han tillbaka den till bilen. Jag hade kameran med mig i bilen, men på grund av det ihållande regnet så kunde jag tyvärr inte fotografera en enda gång! Följande foton är tagna under söndgens skogsbesök, då det blev betydligt bättre väder - torrt och fint med en och annan solglimt. 

Under bilfärden hem bestämde jag mig för att redan da´n därpå lägga ett nytt spår. för det är ju så härligt och extra roligt blir det ju när jag kände att det började lossna för Dicho igen. På söndagen for Mats och jag iväg med hundarna och efter att jag lagt spåret (med högre svårighetsgrad och betydligt längre än i lörd.) gick vi en lång skogspromenad, för att efter ett mellanstopp hemma (hann med lunch och lydnadsträning med Isa) åka tillbaka och gå spåret. 


                                              Skogsmulle 1

                                        Skogsmulle 2

Om jag tyckte det gick bra igår, så var det ingenting mot idag! Dicho gjorde en strålande spårning och Mats som inte sett honom viltspåra tidigare var mäkta imponerad! Förutom att Dicho ringade på ett mittenparti, så var det genomgående raka spåret med fokus mot den efterlängtade klöven. Bloduppehåll och svårigheter som sankmark och ett tjockt lövtäcke klarade han galant. Vad kul! Nu hoppas jag att Dichos enorma spårglädje har kommit tilbaka för att stanna!


                              Glädjeskutt efter att ha hittat klöven!

                                               Stolt som en tupp!
Nästa helg är jag i Sthlm, vilket i och för sig också är något att se fram emot! Men därefter längtar jag efter att återigen få tid över för viltspår, för den här helgens spårning har varit som en rejäl vitaminkick! Ja ,vad det är härligt med viltspår, så du som aldrig har testat: Prova - det är sååå kull! Hoppas nu det blir en mild vinter med möjlighet till mycket aktiviteter ute i skog och mark!