isaodicho

Äntligen har snön försvunnit och med ett för i år nytt värmerekord på 19 grader häromdagen, så känns det verkligen att det är vår i luften. Nu har vi börjat med den efterlängtade utomhusträningen på allvar. Isa som under en längre tid varit ur form och som tagit det mycket lugnt är nu något piggare och jag har så smått börjat att lydnadsträna henne i grupp. Nästa vecka hoppas jag få svar på de sista provtagningarna och det som det lutar åt mest just nu är att det är hennes hormoner som ställer till det efter en skendräktighet tidigare i år.

Här njuter hon av att få springa lös tillsammans med Dicho och att tåget far förbi på nära håll bekommer dem inte ett dugg.

                                  
                                            
                                           
                                          
Dicho fyller snart ett år och det är ofattbart vad tiden har gått snabbt. Han är en energisk kille, som alltid har något på gång. Till hans stora förtret så uppskattar inte alltid Isa hans envisa lekinviter, så då försöker han istället att skälla igång henne. Isa gör vad hon kan för att så länge som möjligt stå emot, men Dicho lyckas ofta att få henne på bättre tankar och eftersom hon har mycket lek i sig så har hon svårt att låta bli.

Efter påsk är det så Dichos tur att börja träna i grupp (allmänlydnad) - ska bli nyttigt för honom att träna mer fokusering bland alla störningsmoment. Idag har han också påbörjat spårträning i en träningsgrupp och det ska bli så kul att se vad han kan åstadkomma i nosarbete. Hemomkring har jag sedan tidigare lagt ett flertal spår, vilka han klarat galant. Vilken dag vi har haft - så härligt att ännu en gång få spåra uppe på Söderåsen! Det var värt att åka de nio milen för att återigen få uppleva åsens fantastiska natur. Träningstillfällena kommer framöver att skifta mellan tre olika platser - allt för att hundarna ska få jobba i så variationsrik natur som möjligt.

Dicho spårade med stor entusism, men hade lite svårt att bibehålla sin koncentration hela sträckan. Min lille krulltott fick nämligen efter en stund massor av barr i pälsen och det störde honom så till den milda grad att han slängde sig ner på marken och rullade sig för att försöka få bort eländet och då blev det bara ännu värre. Det slutade med att jag fick avbryta och borsta bort alla stickiga barr. 
                                              
                                             
                                           
Spår två avslutade jag lite tidigare innan hans kropp återigen skulle bli täckt av barr och spår tre lade jag i ett skogsparti med lövmark, så att han skulle kunna koncentrera sig helt på spåruppgiften utan att behöva ägna sig åt en massa kroppsvård. Dicho var för övrigt mycket duktig och intresserad av spårföremålen och missade bara någon enstaka markering. Dessutom spårade han med nosen nära marken och det var bara vid några tillfällen som han tappade fokus och gick lite för högt. Nu gäller det att vänja honom vid alla sorters underlag, alltifrån barrskog till björnbärsnår, även om det fastnar en massa obehagliga saker både här och där. 

                                            
                                           

I vår lilla grupp fanns också Roland och hans boxertik Rockie, som blir så här lycklig när hon får belöning! 

                                          

Väl hemma efter en lång dag i skogen lyckas Maribel att övertala mig att följa med på kvällsbio - den tårdrypande filmen Hatchiko med en akita i en av huvudrollerna. Det vill till att den är bra, för annars finns det risk att jag i mitt trötta tillstånd kommer att slumra till i biosalongen.

Ser nu fram emot påskhelgen med besök av vänner, släktingar och den efterlängtade sonen!

                                    
                                                       
                                                       
                                                                 GLAD PÅSK!   
                                                                                     Louise

När det imorse var dags för promenad med hundarna så strålade vårsolen, så jag tog med kameran för att för försöka hitta några små vårtecken. Ja minsann, titta vilka söta vintergäck som letat sig fram mellan snödrivorna! Det verkar kunna bli vår i år också!

                                      

I lördags åkte Dicho och jag tillsammans med Helene och Cocos till perroklubbens årsmöte i Göteborg. 
                                      
                                                        
                                                        

Bilresan tur och retur Lund-G-borg gick smidigt och lätt - tack vare trevligt småprat med Helene. Väl framme i Götet hade vi god marginal, så vi bestämde oss för en tidig lunch (jag blir så grinig när jag är hungrig) på en av de större hamburgerkedjorna. Gissa vilken? Eftersom det var få matgäster i kön så räknade vi med att det skulle gå snabbt, men ack vad vi bedrog oss. Först skulle kycklingen till min sallad nackas, sedan letade man efter växelpengar bland personalen och därefter ... 

Nu gällde det att snabbt ta sig fram till Hundens Hus med hjälp av Greta Persson (GPS) the one and only. Efter en snabb rastning av hundarna beblandade vi oss så med ett 25-tal andra perromänniskor. Själva mötet avverkades snabbt och effektivt och sedan var det tid för för prisutdelning av Årets perro för år 2009. Jag är så stolt och glad för Isas viltspårsutmärkelse! 
                                
                                                      

Det här fina vandringspriset fick jag med mig hem och tidigare år har de fina spårhundarna Manne och Muffin fått utmärkelsen. Nu ska jag gravera in Isas namn så snart som möjligt.
                                      
                                     
                                      
Sedan var det dags för fototävlingen och den vann Ki med ett underbart foto på Fozzie. Därefter hann vi också med att fika och som ni nu förstår så började det dra ut på tiden och för en liten kille som Dicho med mycket spring i benen kunde det nu gärna bli en aning enformigt. 
                                                         
                                                     
                
Men han var hur duktig som helst och tillsammans med fyra andra perros fick han verkligen en stor portion social träning, vilket alltid är lika nyttigt! Dagen avslutades med en intressant föreläsning av Helena Johansson om hundars rädsla och aggressioner. 
                                      
                                     

Efter en innehållsrik dag begav vi oss hemåt vid 18.00-tiden. När vi närmade oss Lund, så verkade jag precis som Dicho också trött av alla intryck för jag lyckades med bedriften att säga "javisst" när Helen körde in en avfart för tidigt. Tidsmässigt ingen större skillnad, vilket var skönt med tanke på milen som vi redan hade bakom oss och att vi spetsat in oss på att hinna se lite av melodifestivalens final.      
 
Innan sovdags hade jag tänkt att Dicho och jag skulle gå en lite längre kvällspromenad, men efter en kort stund föll han i djup sömn - så trött efter dagens alla upplevelser.
Vi väntar med utevistelsen till imorgon istället. Sov gott min lille Dicho!
         

I slutet av veckan var jag med Dicho på ännu en träning hos Jan Gyllensten. Eftersom Chatta är sjuk i både livmoderinflammation och urinvägsinfektion behöver hon vila en tid framöver, så därför fick vi träna själva. Chatta krya på dig snabbt, för Dicho saknar sin träningskompis!

Med utgångspunkt i leken, så fick vi ett mycket givande träningsppass under en timmes tid och efteråt var Dicho lugn som en filbunke ooch behagligt trött. Som leksak gillar han kamptrasan mest och han har numera lättare än tidigare att snabbt koncentrera sig på de lekfulla inslagen, eftersom han ibland kan vara lite tittig på vad som händer runt omkring honom så är det bra att hans fokusering riktas mot mig ännu mer. 

Det kändes som han under passet tog ett stort steg framåt - visst använder han sig ibland av tonårstrots och busblick men genom att jag hela tiden är extremt tydlig och inte släpper igenom några av hans bustrick, som t.ex, att bita i leksaken en gång extra när jag sagt loss och han släppt den, så blir det bättre för varje gång vi tränar.

Vi utgår som sagt hela tiden från leksaken för att träna lydnad av olika slag, t.ex. släppa direkt vid losskommandot, sitta och vänta på kommandot Varsågod med leksaken precis framför nosen eller på marken framför sig, sitta passivt medan vi pratar och mycket annat. Denna inlärning går att överföra till en mängd olika lydnadsmoment och vardagslydnad. Utifrån övningarna ska han lära sig att det är jag som bestämmer när och hur leksaken ska användas och att det är viktigt att hela tiden hålla koll på mig. Vår lekfulla träning skapar förväntan och ger honom en härlig arbetsglädje. Svårighetsgraden på övningarna har nu stegrats och kraven är betydligt högre än de var tidigare.

Dicho behöver en mer bestämd ton än Isa någonsin har behövt. Hon är mycket känslig för tillsägelser, medan Dichos ribba ligger betydligt högre. Jan menar att en hanhund med så mycket egen vilja som Dicho har behöver lotsas med stark och tydlig hand och att man inte ska var rädd att markera när man menar allvar. Vid skarpa tillsägelser kan jag också se på Dichos ögon att han reagerar positivt och utan minsta ängslan. När han sedan söker ögonkontkt med mig så är hans blick lugn, förväntansfull och trygg, vilket visar att han mår bra av tydliga ramar och gränsdragningar. Vidare menar Jan att det är stor risk att man får framtida problem med sin hund om man inte tar sig an egensinniga tendenser i ett tidigt skede.

Boktips: Din hunds beteende i vardag och träning av Jan Gyllensten.

På väg hem kunde vi denna solig dag inte låta bli att ta en promenad utefter havet, så jag ringde min kompis Marie i Bjärred som var mitt uppe i en storstädning av sitt hus och lockade med henne ut i solgasset. Alla ortens hundar verkade var ute på promenad. Det blev många tilfällen för Dicho att öva hundmöten och på att gå fint vid min sida. 

                                        
                                                                              Järavallen
                          
                                       
                                                                     Dicho, Neo o Chica
Idag har vi varit på perroträff i Järavallen och ett helt gäng entusistiska perromänniskor - en del utan, men de flesta med krulltottar i skiftande åldrar. Vi startade med lite lydnad och sedan en stund med ringträning, därefter promenerade vi till ett inhägnat område en bit bort där hundarna släpptes lösa. 

                                                   
                                                    
Dicho som aldrig tidigare i lek med andra hundar blivit oense med någon, hamnade efter en stund i bråk med en annan ungtupp i ungefär samma ålder, så i slutet av lekpasset kopplade jag honom så att han kunde varva ner innan vi tog oss tillbaka till rastplatsen för en efterlängtad fika.

                                                     

På tillbakavägen lufsade Dicho lugnt och fint tillsammans med en liten och trygg grupp. Kanhända är det så att unga hanhundar som börjar positionera sig mår bäst av att släppas lösa i mindre och lugna grupper eller med äldre och trygga hundar. Som avslutning så var det ett härligt utflyktsväder och det var lika trevligt som alltid att träffa så många perroentusiaster!

Efter att ha avvaktat några dagar bestämde jag mig för att idag kontakta veterinär för Isa räkning och att få en tid gick snabbt - fick en timme på mig att ta mig de tre milen från jobbet, hämta hundarna och sedan köra ytterligare tre mil till veterinärkliniken. Den annars så allerta och energiska Isa har sedan skendräktigheten för en månad sedan varit lite ur gängorna, t.ex. har hon periodvis varit mer orolig än tidigare. Hon har de senaste dagarna också börjat slicka sig ovanligt mycket runt munnan, på golv och på annat runtomkring henne, haft några kräkningar, druckit mycket mer vatten än vanligt samt haft darrningar i kroppen vid några tillfällen. Dessutom har hon sett så ynklig, ledsen och dämpad ut.

Veterinären tog en hel del prov av skiftande slag, dessutom gjordes ett ultraljud för att kunna utesluta livmoderinflammation. En teori är att hennes problem hänger ihop med skendräktigheten - en annan är att ett fästingbett är orsaken. Hon vistas ju ofta ute i skog och natur. Den teori som känns mest bekymmersam är  Addisons sjukkdom, vilket är en allvarlig åkomma som kan ha dödlig utgång om inte behandling sätts in i tid.
Då har hunden nedsatt produktion av binjurebarkshormon - kortison. Imorgon eller på måndag får vi svar på provtagningarna och jag hoppas då att vi får svaret och att det rör sig om en enklare åkomma, som är lätt att åtgärda. Jag önskar och hoppas att hon snart blir bra igen och att jag får tillbaka min gamla Isa - alltid lika pigg, glad och energisk. 

Till vi vet mera får Isa de närmaste dagarna ta det lugnt och stilla, t.ex gå på koppelpromenader i sakta mak. 

                                        

Dicho däremot har lite högre tempo och här gräver han en djup grop mitt ute på den leriga åkern.
Toppenkul, men det får bli en rejäl dusch när han kommer hem!
                                  
                                                     
                                                   

På tillbakavägen träffar vi byns gigant - Bonzo med sin ägare Melinda och dottern Carolina.

                                                    

Hon tar hand om Dicho medan jag fotar och blir mycket populär när hon bjuder på smaskiga köttbullar. Mums!!

                                                   

Fredagskväll och vi får svar på Addisonprovet - negativt. Tack för det - så skönt och nu firar vi helg!