isaodicho

Inom kort fyller familjens alla majbarn på löpande band och först ut är Isa, som blir hela fyra år den 3:e. Hon blev vår första hund! Sedan jag och barnen bedrivit en lång övertalningskampanj gentemot Mats samt dragit med honom på ett flertal valputställningar, så for hela familjen iväg under sommarsemestern -07 till Eyeball´s kennel för att hämta hem världens gulligaste lilla tikvalp - svart med vita tecken. 
         
                           

Ett skäl till att vi valde den "allergivänliga" perron var att Hector visat tendens på pälsallergi som liten och nu fick han sitta tillsammans med goa perrovalpar i flera timmar för att se om han klarade deras ulliga päls. Det gick tack och lov bra! Maribel som hade längtat så oerhört mycket efter familjens nytillskott, sa att även om brorsan fick en reaktion så skulle valpen med hem i alla fall! Jag ville också ha en energisk och aktiv hundras - lämplig för olika slags träning, dessutom är perron så otroligt snygg att vila ögonen på. 

Valpen Isa var verkligen söt som socker och full av energi, men också en ganska dominant och viljestark liten dam! Envisheten har hon haft god användning av bl.a. när hon viltspårar, för trots att hon ibland hamnat i svårigheter så har hon aldrig gett upp utan istället kämpat vidare med målet att hitta det efterlängtade spårslutet. Tack vare Isa drogs jag in i hundarnas värld! Så mycket  spännande hundaktiviter det finns och så många härliga hundmänniskor jag lärt känna genom åren! 

                            

Tack, min älskade Isa för dessa fyra roliga och händelserika år och jag hoppas och tror att vi har många fler framför oss! 
                                      
                                       
                                      

Sommaren -09 var det så dags att hämta hem familjens minsting Dicho. Sedan över ett år tillbaka hade vi bestämt oss för att köpa en perrotik under sommaren -09, men valparna i den tilltänkta kullen blev för få så valpköpet sköts på framtiden - trodde vi ja! För när jag en varm julidag satt jag i bilen på väg hem från ett träningspass med Isa så ringde min mobil! Det var Susanne som tipsade om en valp hos Perro Rizados. Enda kruxet var ju att det visade sig vara en hanhund! Samtidigt som Isa nästa dag dag sövdes för en undersökning av vår veterinär Erik, stod jag i hans trädgård och pratade med uppfödaren Åsa om den underbara lille hanvalpen som kunde bli vår. Efter ett par telefonsamtal med Mats, så bestämde vi oss för Dicho och fyra dagar senare var vi på väg till Sthlm. Det känns nästan så här i efterhand som om Dicho valde oss, istället för tvärtom! 

               
                                                                                                                                          Foto: Julia Kriström

Lille Dicho var otroligt  söt - kolsvart med vita tecken, Han hade redan som liten valp fina proportioner och det rådde inget tvivel om att hans massiva lilla kropp tillhörde en hanhund! Han gav också ett lugnt och stabilt intryck, t.ex. kunde han ta sig en tupplur mitt i syskonskarans vilda och högljudda lek. Två år har gått otroligt fort och den 8:e är det hans tur att fylla år! 

                           

Dicho har redan från början varit min ögonsten, för även om han tycker mycket om de övriga i familjen så är banden till mig starkast. Och kärleken är ömsesidig, för en underbarare hanhund än Dicho finns inte! Om han fått bestämma så tror jag han skulle följa mig hack i häl överallt. Det är aldrig några problem att lämna honom hemma, men till skillnad från Isa som går och lägger sig när hon inser att jag t.ex. ska till jobbet så tittar han bevekande på mig in i det sista och ser ut som han tänker: 
   - Hon måste ju ändra sig och förstå hur mycket roligare hennes dag kommer att bli om jag får följa med! 

                                        
                                        
                                       

                                       Tack, Åsa för att du lyckades att övertala mig att välja just Dicho! 

Sist men inte minst så fyller Maribel 19 år den 15:e. Hur är det möjligt att hon hunnit bli så stor? Vilken tur att jag själv inte blivit en dag äldre, trots att mina barn ränt iväg så snabbt! Nja, det är väl inte helt förenat med sanningen, men så länge man inte funderar så mycket på sin ålder och undviker att fotograferas i närbild, så kan man ju leva i tron att man själv inte blivit en dag äldre! 

                         
                                               Grattis Maribel - jag älskar dig så obeskrivligt mycket!

från
      
                                                                               Dicho, Isa & Louise

Tillbaka hemma efter en superhärlig dag på Söderåsen, i mitt tycke det kanske finaste skogsområdet i hela Skåne! Här går också Skåneleden, som är ett mycket populärt vandringsstråk. Redan vid tiotiden packade Helene och jag in hundar och fikakorg och for iväg mot vårt första stopp som var Röstånga. 

                          

Jag hade nämligen på nätet hittat en hemsida med bilder på ett fantastiskt boende precis intill ett naturreservat - Röstånga vandrarhem. För att stilla min nyfikenhet, så ville jag se det i verkligheten. Vilket läckert sekelskifteshus, med tinnar och torn och härliga rum inredda i gammeldags stil! Husets ägarinna bjöd in oss för en rundtur i huset. Här finns rum för sammanlagt 40 gäster. I två rum (4-bädds o 2-bädds) är husdjur tillåtna.

I det närliggande Röstånga Gästis finns också en vandrarhemsdel (deras rum har hotellstandard) pris 350:-/natt (inkl. 50:-för hund). Med möjlighet att laga egen mat eller att äta på Gästis. Jag funderar på att föreslå något av dessa fina boendealternativ inför hösten kick-off på mitt jobb och ger en extra stjärna till dem för att naturen runtomkring är så fantastiskt vacker. Det är extra fint den här tiden på året när vitsippornas täcken breder ut sig överallt!

Sedan for vi vidare mot nordväst mot Kågeröds dammar och den skog som finns här är sååå fin. Barrskog och lövskog i kuperad terräng skapar perfekta förhållande för både spår och sök! Vid det här laget var både Helene och jag enormt fikasugna och om jag fått bestämma så hade vi nog fikat direkt - typiskt mig som för att må som bäst äter ungefär var tredje timme, förbränner snabbt m.a.o. Jag fick ge mig till tåls en stund - först gick vi en promenad med hundarna och därefter lade vi personspår till alla hundarna, förutom till Isa som fortfarande är "sjukskiven". Sedan var det så äntligen dags för en fikastund i solgasset, med utsikt över skog och dammar - så vackert!! 

                          
                                                                        Cocos gick ut som nr. ett i spåret!
                          
                                                                                  Redo!!
                          
                                                                             Dicho förbereder sig!
                          
                                                   
Markerar och jobbar sedan oförtrutet vidare - gissa om han var trött när det var klart! Dicho spårar så noggrant och ringar emellanåt för att vara säker på spårriktningen. Mot slutet får han lite problem i en vinkel, men hittar sedan rätt mot slutet. Bra jobbat! 

                          
                            Ceasars tur! Jobbar ganska likt Dicho, i ett behagligt tempo - systematiskt och bra!
                          
                          
                                                                        Hela gänget - dags för hemresa!

Vilken härlig dag ...! Sådana här fina dagar är det nästan svårt att bryta upp och åka hem, för  man vill bara ha mer och mer!! Åh, vad våren är underbar! I synnerhet efter en så lång och kall vinter som vi har bakom oss.  

Här sitter jag, Isa och Dicho och slappar på veckans bästa dag, fredag - med all helgledighet framför oss. Just den här fredagen känns det extra skönt att sitta i solgasset och njuta, med tanke på att en hel veckas ledighet väntar!? Nja, kanske inte helt sant för jag har en hel del rättningsarbeten framför mig, men bara det att ta dagen lite som den kommer är härligt. Det ska ju bli fint väder sägs det, så då ska jag passa på att vara ute med hundarna så mycket som möjligt. Dessutom är det roligt med mer tid för att träffa släkt och vänner och i slutet av veckan är det också dags för den årliga konstrundan.

                        

Isa har tyvärr fått tillbaka sin hälta på höger baktass, vilken jag trodde var helt borta eftersom hon varit besvärsfri under en längre tid, Nu är det enbart stilla koppelpromenader som gäller i tre veckor, så träningen får ligga nere ett tag - trist, för det har känts så bra på sistone! Dessutom behandlas hon med anti-inflammatorisk medicin och nästa vecka inväntar jag svar på ett blodprov, som visar om det är ett fästingbett som ligger bakom besvären. Hennes hälta är vekligen lurig för långa perioder är hon helt ok, för att så plötsligt inte kunna stödja på baktassen alls. Besvären kan vara i 5-30 min och sedan är hon som vanligt igen, förutom att hon ibland är något stelare i bakdelen än hon brukar vara. Ja, det är minsann inte så lätt med enbart lugna promenader med en hund som har den energin som Isa har!

                        

Lillbrorsan Dicho försöker alltsomoftast att locka fram leken hos Isa. Hon vill ju gärna hänga på, så där får vi gå in och sätta stopp. Knepigt för dem när hon är så pigg för övrigt! Dicho som just nu lever i en värld full av löptikar (det verkar som om alla hundar i byn löper) har inte så lätt för att hålla fokus på annat än dessa skönheters förföriska dofter. Jo, det finns faktikt en sak som just nu konkurerar med dem - en nymarmorerad papperskyckling som Maribel har gjort och som avger en doft som både Isa och framförallt Dicho tycker är mycket intressant. Just nu ligger han utanför Maribels rum och väntar på att hon ska öppna dörren, så han kan smita in och leta efter den spännande doftsensationen. 

Nu har våren kommit på allvar och helgen inleddes med att sommardäcken sattes på bilarna - nu ska vi väl slippa fler halkiga vägar för den här gången! Med 20 grader i solgasset har det varit en fantastiskt skön helg och trädgårdarbetet har äntligen tagit fart. Nu knoppas det snabbt i både träd och buskar och vårblommorna bildar färgranna täcken överallt.

Dicho den stackar´n har varit risig i sin mage hela helgen! Först idag, efter att ha ätit några mål med ris och kokt fisk, har han så smått blivit något piggare. Medan Isa och jag tränat lydnad har Dicho tagit det lugnt i trädgården och legat på gräsmattan och luktat på alla blommorna!

                               
                                            
                                                                           Nä. nu får det väl hända något!
                                            
                                                                                  Vad är det för ljud?
                                            
                                                                                  Grillar grannen?
                                            
                                                                             Mmmm, vad det doftar gott!

                                              
                                                 Isa inleder träningen med en härlig attityd -  full av förväntan!
                                            
                                             
                                            
Hennes fotgående börjar att bli något bättre - trillar fram ibland! Men hur ser min hållning ut och hur
håller jag koppelhanden? Skärpning!! Obs: det som putar ut på sidorna är inte mina höftknölar,
utan Isas belöningsbollar.
                                
                                                                                     Belöning!
                              
                                                                             Bakåt - vilket härligt steg!                           

Nu är det äntligen dags att skriva några rader! Jag har den senaste tiden haft fullt upp och har helt enkelt inte hunnit med min blogg. Trots att mitt jobb för närvarande är hektiskt, så har jag också hunnit med en hel del roliga hundaktitiviter. Dichos lydnadskurs en gång per vecka går framåt, fast idag var det tufft för honom! Jag märkte redan när han närmade sig de övriga i gruppen att det fanns härliga dofter i luften och mycker riktigt så fanns det en tik som precis kommit i i höglöp. Med tanke på det svåra störningsmomentet, så tyckte jag i alla fall att Dicho arbetade på bra. Han är ju inte så explosiv som Isa kan vara - med honom försöker jag öka både tempo och snabbhet, t.ex. få honom ännu mer alert och reaktionsnabb i rörelse samt göra kvickare platsliggningar. 

Under helgen som varit har jag deltagit på en otroligt rolig och lärorik lydnadsträningsdag i Kungsörs hundarena. Vilken imponerande anläggning med 1000m2 konstgräs! Och så många trevliga och duktiga hundmänniskor som kom dit! Sammanlagt var vi tio ekipage. desutom var det också några av oss som hade två hundar. Det var framför allt Isa som jag drillade, men Dicho kom också med på ett litet hörn. Mats var med och skötte marktjänst med den äran och Dicho satt lugnt och fint vid hans sida och tittade intresserat på träningsekipagen. Isa tyckte inledningsvis att det var svårt att sitta fastbunden utan att gnälla de stunder som hon väntade på sin tur, men när jag började lägga henne i sin bur kopplade hon av utan problem. För visst känns det bra att hundarna verkar kunna koppla av även utanför lydnadsplanen.

                                         
                                                     Samling och presentation 
                                                                                                                                                              
Under dagen, som bestod av ett förmiddags- och eftermiddagspass, ingick Isa och jag i tre olika grupper. Vi inledde med en platsliggning och Isa som aldrig varrit i hallen förut började plötsligt att nosa mer än hon gjort tidigare och jag fick säga till henne några gånger, sedan gjorde vi gruppmomentet i sittande. Därefter blev vi indelade i grupper och i den först gruppen var vi fyra deltagare och där tränade jag framförallt Isa i att röra sig i rätt position vid min sida. Hon har numera en tendens att ibland gå lite för långt fram samt att snedställa sig något, bl.a. jobbade jag henne utefter långväggen samt  förflyttade mig med vänster fot - fördröjning - stopp och ihop med båda fötterna o.s.v. Allt för att få henne ännu mer uppmärksam på att förflytta sig samtidigt som mig i långsam takt.

Det finns ju ett ordspråk som lyder: det går inte att lära gamla hundar att sitta och det får jag väl försöka slå hål på när det gäller lydnaden med inriktning på tävling. Som liten valp fick Isa framförallt träning i vardagslydnad, så småningom kombinerat med en del andra hundaktiviteter, så hennes lite mer målinriktade lydnadsträning påbörjade jag ganska sent. Hon är så tacksam att jobba med - arbetsvillig och energisk, så om jag någon gång länner mig lite seg när vi sätter i gång så brukar hon lyckas att få mig på gott humör! För mig är det viktigt att glädjen finns i det jag gör med mina hundar och jag hoppas och tror att det roliga med lydnadsträningen ska hålla i sig, för det är ju en så´n häftig känsla att se att hunden efter ett otal träningspass slutligen kan klara av olika moment.

Tillbaka till hallen: I grupp nr två var vi tre stycken och där tränade jag en del apportering. Isa kan var lite tveksam att ta apportbocken omedelbart då det luktar främmande hund om den. Susannes tips om att vara noggrann med att hålla sin egen hand på den del som hunden greppar när domaren lämnar över apporten samt att gnida lite extra för att ens egen doft ska locka hunden att ta den snabbare kan låta som ett självklart tips, men det är inte alltid att man tänker på sådana enkla lösningar inne på tävlingsplanen. För att få bort nosandet vid platsliggningen, så prövade vi att en stod bredvid Isa och gav henne en tillsägelse så fort hon visade tendens att nosa, medan jag som stod betydligt längre bort stod för berömmet och det positiva. Det känns så fel när hunden får uppmärksamhet av föraren när den gör något oönskat! Till sist hann jag också med hopp över hinder, något som Isa tycker är toppenkul!
                                              
                                           
                             
                                                                                                                                             Foto: P. Lönngren

Jag tog också ett kortare pass med Dicho och med honom blev det mest några lekfulla övningar innan det var dags att bryta upp vid halv ett-tiden för lunch och hela gänget for hem till Biggan fantastiska träkåk från 1900- talets början, för att där bli bjudna på en smakfull soppa och en massa goda tillbehör. Tack för den goda lunchen och tänk vad gott det kan smaka gott med mat efter ett intensivt träningpass! Vi hann öckså med en del trevligt småprat innan det var dags att bege sig tillbaka till hallen. 

                                      
                                                                                   Pausvila för Chinco o Kicki

Under eftermiddagen kunde jag märka att Isa började bli lite trött och när det var dags för sista gruppen, så tappade hon en del ork och kraft och var inte alls så fokuserad som hon brukar vara. Jag fick en del bra tips av Johan för att få henne att komma ännu nämare min vänstra sida, som t.ex. att kalla in henne från sittande bakom mig medan jag rör mig framåt och sedan belöna henne med godis från min vänsterhand som jag håller mot lårets utsida.
 
                               
                                                                                                                               Foto: P.Lönngren                  
                                              
                                                                              Disa o Biggan                                                                         
                                     
                                                                             Zelma (Dichos mamma) o Åsa in action
                                     
                                                                                         Tova o Johan 
                                     
                                                                                        med störning 
                               
Vid 18-tiden avslutades så träningsdagen och då var det inte bara hundarna som var trötta, för själv kände jag mig också ganska mör. 

                                     
                                                                                 Susanne o Ella: Slut för idag!

Vi for sedan de tio milen tillbaka till mina släktingar i Norrköping för att stanna där ytterligare några dagar innan vi på måndagen styrde kosan mot Skåneland.

Tack alla härliga perroentusiaster för en rolig och lärorik träningsdag - hoppas att vi snart träffas igen!