isaodicho

Hallå, här kommer lite nytt från mig - Dicho! Först vill jag berätta lite från onsdagen den 9 maj - dagen efter min födelsedag. Natten har varit lite orolig för efter att igår firat med att smaska i mig av Maribels goda pannkakor, så blev min mage några timmar senare uppblåst som en spärrballong.


                Åh, vad det luktar gott!

                                  Varsågoda!

                                   Klara-färdiga-gå!

Jag mumsar i mig fort, men det är inget mot Isas glupska aptit!

Efter att jag gnällt så högt som jag bara vågade för att inte väcka hela huset, så vaknade äntligen min matte efter en stund och förstod genast min besvärliga situation. Trots att det var becksvart ute i trädgården, så rusade jag rakt ut i den och lättade på trycket! Ah, vilken lättnad och sedan kunde jag somna in igen! Matte däremot beklagade sig på morgonen därpå att hon hade haft betydligt svårare att komma till ro och kunna somna om! Jag tror det också kan bero på att hon har haft lite för mycket att tänka på den senaste tiden, för jämnt och ständigt sitter hon och rättar en massa elevarbeten och prov. Hon säger ofta att: Det är tur att jag har mina härliga hundar, som ger mig annat att tänka på samt ser till att jag får röra på mig och regelbundet komma ut i friska luften på sköna och stärkande promenader. Fast jag har egentligen inget emot att hon numera alltsomoftast sitter i soffhörnet och arbetar, för då kryper jag gärna upp bredvid henne och myser, blir klappad och kliad bakom örat.  

Dessemellan hinner jag också med en del träning och på kvällen var det sedan dags för avslutning på min lydnadskurs. Vi jobbade två och två och drog igenom ettans program - där det fortfarande finns en del moment som inte sitter fullt ut, men det som gick allra bäst var min favoritgrej linförighet. Det momentet tränar jag ofta och gärna - under varje promenad brukar det bli ett litet pass och för att matte ska bli påmind om att jag går bredvid henne så ser jag till att allt emellanåt söka ögonkontakt med henne. Gör jag det riktigt bra så brukar det alltid vankas belöning av något slag! 

Torsdagen den 10 maj kommer husse och matte hem samtidigt och när de en stund senare packar ner två stora badlakan i en väska, så förstår jag att något riktigt kul är på gång. Bad!! När vi kommer fram till den lilla insjön så springer jag som alltid rakt ut i sjön och började simma (min goda form från förra året verkar hålla i sig) ut och in - om och om igen. Matte som suttit ner i gräset en stund och njutit i solen tar nu fram vattenapporten och då blir det ännu mer fart på mig kan ni tro! Jag hinner att avverka hiskligt många simtag innan det är slutbadat för den här gången! 

Hur går det då för badkrukan Isa? Hon verkar var lika feg som förra året och visst gillar hon att leka och jobba i vatten, men så fort tassarna tappar kontakten med bottnen så blir det tvärstopp. Jag hör matte smida planer på att hon i år ska inhandla en flytväst med handtag på och med hjälp av den hålla Isa flytande när hon når det kritiska simdjupet. Vem vet - det kanske funkar! Det skulle ju vara kul om också Isa kunde hänga med på mattes och mina simturer i sommar!

Dagen därpå är fredagen den 11 maj och då får Isa och jag hänga med matte och husse till stan och göra en del ärenden. Matte ska bl.a. hämta sin nya telefon i Telenorbutiken och på dess dörr finns det en stor stoppskylt som förbjuder hundar att följa med in, men Isa och jag lyckadas tydligen att charma personalen för rätt som det är viftar de in oss för att göra matte och husse sällskap.

När vi är klara med allt så tar vi oss tillbaka till vår bil, för att åka hem och njuta av fredagskvällen och sist men inte minst - äta Isas och mitt sista mål för dagen. Vad händer då? Jo, matte hittar inte sina bilnycklar och hon tömmer ut allt som tömmas kan - väskor, kassar och fickor. Ingen nyckel någonstans! - Det har aldrig hänt förut, utropar en märkbart irriterad matte!

Just då dyker Hector upp på väg hem till en kompis och husse kastar sig snabbt upp på hans cykel för att ta sig tillbaka till telefonbutiken och med hjälp av personalen genomsöka hela golvytan. Nyckeln är som bortblåst! Sedan ringer matte Maribel, som lovar att snarast ta bussen till stan och komma till oss med en reservnyckel. Kul med lite hålligång och mitt i all röra så dyker det också upp en gammal arbetskamrat till matte och nu utbryter ett otroligt kacklande!

Medan vi väntar har vi ändå ganska mysigt där vi alla fyra sitter på en träbänk och tittar på en massa människor som passerar förbi. Jag har mycket bra överblick på allt som händer runtomkring oss, för jag sitter uppe på bänken alldeles bredvid matte. Vilket är bra på alla sätt och vis för då kan hon också klia mig så mycket hon vill -åtminstone med sin högra hand, för hennes vänstra har ännu en gång börjat rota i handväskan och plötsligt hör jag ett glädjetjut- nyckeln är hittad! Den hade letat sig ut i fodret genom ett litet hål som inte har funnits där innan! Hem till - hem ljuva hem!!
  
 
Här kommer ett nytaget foto på mig som tre-åring!