isaodicho

Ännu en vecka går nu mot sitt slut och tänk vad skönt det ska bli med lite ledighet! Eftersom det börjar dra ihop sig till betygsättning av mina elever, så får jag också ägna en del tid för rättningar och betygsfunderingar. Flertalet av årets elever är åk. 3:or och för dem är det inte så mycket tid kvar för att kunna rätta till eventuella IG-betyg och att kunna höja sig till ett högre betyg, därför är det viktigt för mig att veta vilka som behöver en extra spark i baken för att de ska sätta in en rejäl slutspurt. 

I tisdags var det då dags för Isas kastrering och kl. 8.00 lämnade jag av henne på Dalby veterinärklinik, för hämtning vid 15.00-tiden. Inte utan att det kändes vemodigt att gå därifrån med ett tomt koppel och även om jag visste att ingreppet utförs ofta och att rutinerade veterinärer som Else och Erik med all sannolikhet skulle klara ingreppet utan problem, så var det en olustig känsla - för man kan ju aldrig vara helt säker förrän allt är över. Tack och lov har allt gått bra så här långt och med mig hem fick jag en något trött och förvirrad liten Isa, som hade stora problem att gå utan att hela tiden kasta sig på marken för att komma åt stygnen på magen. Första dygnet hemma var hon mycket ynklig och gnällig. Hon hade matlust, men ville inte dricka så jag fick lirka i henne vätska. På natten hade hon svårt att komma till ro och sova - när hon fick ligga bredvid Mats blev hon något lugnare. Även om hon fick smärtstillande tabletter inför nattsömnen så kan hon ha känt av värk om det var så att effekten efter medicinering mattades av innan det var dags för nästa tablett. 

                               

När det blev Dichos tur att hälsa henne välkommen hem, gick han emot henne med förväntansfulla steg. Men istället för sin syster fick han se ett läskigt UFO med ett trattformat huvud ligga på golvet mitt framför honom. Han backade bakåt och började skälla. Efter en stund började han lukta sig fram och efter att ha tagit ett doftprov på hennes ena tass, så tog han mod till sig och tittade in i trattens öppning. En dov igenkänningsbar morrning fick honom att förstå att där inne låg Isa, som på ett mycket tydligt sätt nu markerade att hon vill vara ifred. Dicho reagerade direkt och la sig ner lugnt och fint -  på lagom avstånd från henne, fast förvissad om att den märkliga varelsen framför honom otroligt nog visade sig vara Isa.  

                               
                                                                      Vem är det där?
                               
                                                                     Ska jag våga gå in, matte?

Nästa dag var hon fortfarande ganska påverkad av ingreppet - hade matlust, men vägrade att dricka för egen maskin. Mats bestämde sig för att stanna hemma över dagen, för att försöka få henne i bättre form innan vi kunde lämna hundarna ensamma. På morgonen lyckades jag att att få henne att börja dricka igen genom att lägga en godisbit i hennes vattenskål, så när hon nyfiket tittade ner på skålens botten tog törsten överhand och hon började att slurpa i sig vattnet.

Igår torsdag var Isa betydligt piggare och idag kan jag rasta henne utan tratt, utan att hon hela tiden ska lukta och bita på såret. Förtsättningsvis hoppas jag att hon ska slippa använda den medan vi är hemma, för att i stället prova en uppblåsbar krage. Ett byte som också Dicho skulle vara glad över, för när hon vill vara kärvänlig mot honom kommer hon farande som ett lokomotiv - tratten före och syrran efter.  Då tar han gärna sin tillflykt uppe hos oss i soffan, på behörigt avstånd från syster yster. När vi börjar jobba igen får Isa förmodligen, för att var på den säkra sidan, använda tratten ett tag till. Skönt i alla fall att hon har blivit så mycket piggare och nu gäller det att successivt öka träningsdosen, för om hon får bestämma så skulle det vara full fräs redan imorgon.