isaodicho

Inom kort fyller familjens alla majbarn på löpande band och först ut är Isa, som blir hela fyra år den 3:e. Hon blev vår första hund! Sedan jag och barnen bedrivit en lång övertalningskampanj gentemot Mats samt dragit med honom på ett flertal valputställningar, så for hela familjen iväg under sommarsemestern -07 till Eyeball´s kennel för att hämta hem världens gulligaste lilla tikvalp - svart med vita tecken. 
         
                           

Ett skäl till att vi valde den "allergivänliga" perron var att Hector visat tendens på pälsallergi som liten och nu fick han sitta tillsammans med goa perrovalpar i flera timmar för att se om han klarade deras ulliga päls. Det gick tack och lov bra! Maribel som hade längtat så oerhört mycket efter familjens nytillskott, sa att även om brorsan fick en reaktion så skulle valpen med hem i alla fall! Jag ville också ha en energisk och aktiv hundras - lämplig för olika slags träning, dessutom är perron så otroligt snygg att vila ögonen på. 

Valpen Isa var verkligen söt som socker och full av energi, men också en ganska dominant och viljestark liten dam! Envisheten har hon haft god användning av bl.a. när hon viltspårar, för trots att hon ibland hamnat i svårigheter så har hon aldrig gett upp utan istället kämpat vidare med målet att hitta det efterlängtade spårslutet. Tack vare Isa drogs jag in i hundarnas värld! Så mycket  spännande hundaktiviter det finns och så många härliga hundmänniskor jag lärt känna genom åren! 

                            

Tack, min älskade Isa för dessa fyra roliga och händelserika år och jag hoppas och tror att vi har många fler framför oss! 
                                      
                                       
                                      

Sommaren -09 var det så dags att hämta hem familjens minsting Dicho. Sedan över ett år tillbaka hade vi bestämt oss för att köpa en perrotik under sommaren -09, men valparna i den tilltänkta kullen blev för få så valpköpet sköts på framtiden - trodde vi ja! För när jag en varm julidag satt jag i bilen på väg hem från ett träningspass med Isa så ringde min mobil! Det var Susanne som tipsade om en valp hos Perro Rizados. Enda kruxet var ju att det visade sig vara en hanhund! Samtidigt som Isa nästa dag dag sövdes för en undersökning av vår veterinär Erik, stod jag i hans trädgård och pratade med uppfödaren Åsa om den underbara lille hanvalpen som kunde bli vår. Efter ett par telefonsamtal med Mats, så bestämde vi oss för Dicho och fyra dagar senare var vi på väg till Sthlm. Det känns nästan så här i efterhand som om Dicho valde oss, istället för tvärtom! 

               
                                                                                                                                          Foto: Julia Kriström

Lille Dicho var otroligt  söt - kolsvart med vita tecken, Han hade redan som liten valp fina proportioner och det rådde inget tvivel om att hans massiva lilla kropp tillhörde en hanhund! Han gav också ett lugnt och stabilt intryck, t.ex. kunde han ta sig en tupplur mitt i syskonskarans vilda och högljudda lek. Två år har gått otroligt fort och den 8:e är det hans tur att fylla år! 

                           

Dicho har redan från början varit min ögonsten, för även om han tycker mycket om de övriga i familjen så är banden till mig starkast. Och kärleken är ömsesidig, för en underbarare hanhund än Dicho finns inte! Om han fått bestämma så tror jag han skulle följa mig hack i häl överallt. Det är aldrig några problem att lämna honom hemma, men till skillnad från Isa som går och lägger sig när hon inser att jag t.ex. ska till jobbet så tittar han bevekande på mig in i det sista och ser ut som han tänker: 
   - Hon måste ju ändra sig och förstå hur mycket roligare hennes dag kommer att bli om jag får följa med! 

                                        
                                        
                                       

                                       Tack, Åsa för att du lyckades att övertala mig att välja just Dicho! 

Sist men inte minst så fyller Maribel 19 år den 15:e. Hur är det möjligt att hon hunnit bli så stor? Vilken tur att jag själv inte blivit en dag äldre, trots att mina barn ränt iväg så snabbt! Nja, det är väl inte helt förenat med sanningen, men så länge man inte funderar så mycket på sin ålder och undviker att fotograferas i närbild, så kan man ju leva i tron att man själv inte blivit en dag äldre! 

                         
                                               Grattis Maribel - jag älskar dig så obeskrivligt mycket!