isaodicho

Nu har jag avverkat ännu ett ett träningspass hos Mona och som alltid fick jag en hel del tips för den fortsatta träningen. Eftersom Isa behöver drillas en del i tvåans nya momenten, så fick hon ta hela timmen. Medan Dicho och Mats passade på att gå en långpromenad i skogen och det verkade lillkillen ganska nöjd med, men innan vi for hem så tog jag ett kort träningpass med honom också och då var han betydligt mer taggad än vanligt. Det här med konkurrens mellan hundarna är verkligen ett effektivt sätt att få dem ännu mer på hugget!

Här kommmer några av träningstipsen med utgångspunkt från Isa och där hon för närvarande befinner sig, men som också skulle kunna fungera för er andra!!

Var noga med att anpassa längden på träningen, så att de blir lagom långa utifrån om Isa är mycket ( längre pass) eller mindre (kortare pass) energisk.

Belöna oftare, för att förbättra kontakten ännu mer! (Hon ska inte tappa kontakt och fokus även om det dyker upp de mest oväntade och läskiga störningar).

Använd fler störningar, t.ex. ställ ut trädgårdsmöbler på gräsmattan och snirkla emellan dem, låt medhjälpare stå utplacerade lite här och där. Inte bara träna på träningsplanens mitt, utan också i dess utkanter där det ofta finns många störande inslag.

Tajma rätt belöning ännu bättre - godis (lugnande) eller boll (ger ökad energi).

Lär känna din hund före tävling! Hur förbereder jag den på bästa sätt? Den ena hunden är inte den andra lik! Isa: köra igenom hela programmet en vecka före träning, därefter öva på det som behöver tränas lite extra och dagen före tävling bara lek och stoj!

I god tid före tävling: några pass under tävlingsliknande förhållanden med alla moment kedjade, för att öva Isa på uthållighet och förbereda henne för kommande tävling.
 
Leka ännu mer med henne, för på sistone har hon varit mindre alert på träningarna än hon brukar vara, så nu gäller det att hitta tillbaka till energiknippet Isa!

Förankra de nya momenten ännu bättre i nya miljöer (vilket jag redan gjort, men det behövs ännu mer) och tävlingsliknade situationer (tur att träningsgruppen finns att tillgå varje måndag!)

Dessutom ska jag träna henne i att:  
Inte tugga på apporten (hon flyttar den i munnen ibland) på tillbakavägen, genom att bl.a. plocka isär momentet samt att också placera apporten en bit framför henne och förflytta mig snett bakom. Efter apportkommandot få henne att ivrigt komma upp vid min sida utan tugg. Jag har testat det några gånger och det har fungerat bra så här långt!

Få ingångar att bli ännu bättre (sätter sig snett ibland) både utan och med apport). Tillbaka till ruta ett med godis i hand: stor rörelse, liten rörelse, stilla hand, utan godis och slutligen utan hjälp.

Placera störningar bakom rutan, såsom en medhjälpare samt person+hund. Hon har vid ett tillfälle missat att stanna i tid för att hon rört sig mot en störning som just denna.

Vid fjärren har jag som kriterier att hon ska göra snabba lägganden och då är det viktigt att belöna rätt (inte vid 1,2,3 - utan pang rakt ner). 

Nu har vi haft några dagar på oss att träna utifrån de senaste tipsen, men eftersom jag skadade min vänstra hand i mitten på veckan så har vi först idag kunnat börja jobba med dem. Förutom att jag kanske borde kört ett något kortare pass för att bibehålla Isas härliga under hela passet, så tycker jag att det i stort gick bra. Jag lade in rutan och fjärren tidigt på passet och båda momenten fungerade riktigt bra. Dessutom brukar jag se till att om vi tränar med något som hon tycker är svårt inemot slutet av träningspasset, så ser jag till att hon får avsluta med något som hon gillar och som hon har lätt att klar av innan det är dags att avsluta och går från träningsplanen.

Apropå min tilltufsade hand, så vill jag bara tillägga att ni som tycker att ishockey och ridning tillhör de mest farliga sporter som vi kan utöva -  får nu tänka om! För på den här listan vill jag nu också lägga till hundsport, för i onsdags lyckades jag med konststycket att trassla in min hand i en spårlina och medan Dicho rörde sig på ett håll så stod jag kvar med handen insnurrad i linan. Aj, vad ont det gjorde - en nylonlina ger sår som påminner om en brännskada! Fast om jag ska se något postivt med skadan, så är det ju som ni förstår helt omöjligt för mig att uföra hushållssysslor som att diska och att tvätta golv m.m. Nu får istället resten av familjen ta tag i dessa sysslor, medan jag vilar mig i form! 

När det gäller Dichoponken har jag nu fått svar på Optigens test av det blodprov som skickades till USA för tre veckor sedan för ögonsjukdomen prcd-PRA. Det visar sig att Dicho är fri/clear, vilket naturligtvis känns toppen!

Dicho och jag har också hunnit att ta en shoppingrunda på stan. Han har varit med mig hos min frisör när jag klippte luggen och sedan var vi och handlade på torget. Dessutom har vi minglat runt på citys alla affärsgator och bara njutit i det fina vårvädret. När vi några timmar senare var på väg till bilen för att åka hem och jag sprang på en bekant och vi pratade och pratade ..., så passade Dicho på att lägga sig ner och vila en stund mitt bland alla lördagshandlande människor. Ja, här kan man snacka om bra passivitetsträning och som visar prov på Dichos förmåga att kunna koppla av trots allt liv och rörelse runtomkring honom! Här kan jag bara ännu en gång konstatera att: All träning är bra träning!

Efter en ansträngande shoppingtur, så gäller det att kunna relaxa ordentligt!

När det sedan var dags för Dichos sista motionspass för dagen blev det däremot inte lika lugnt och avkopplande! För när jag skulle ta hund och cykel över en väg, för att därefter bege mig på en efterlängtad cylkeltur i vårsolen runt mossen blev vi påhoppade bakifrån av en border colliehane av modell large. Den tog sikte på Dicho när den kom utfarande som skjuten ur en kanon från en närliggande trädgård!  

I röran som sedan följde med en omkullvällt cykel och ett virrvarr av hundar hann jag inte att placera Dicho bakom mig, för att sedan kunna skrämma bort angriparen. Min ilskna röst fick till slut hunden att  tveka och när sedan ägaren sent om sider ropade på den så lommade den iväg. Det var inte konstigt att Dicho blev lite skärrad efter att blivit påhoppad bakifrån, för själv fick jag också skrämselhicka när hanhunden dök upp från ingenstans!

När jag sedan påtalade för ägaren att det kunde ha gått riktigt illa om en bil kommit i samma stund som hans hund rusade ut på vägen, så svarade han med sluddrig röst: - Ja, då skulle den ha dött! Eftersom ägaren var kraftigt berusad (var på tillfälligt besök) och inte hade koll på sin hund som sprang vind för våg i trädgården, så var det ju inte så konstigt att det hände! 

Vi fick inga synliga besvär av händelsen, förutom att min redan skadade hand fick sig en smäll och började blöda. Dicho har förhoppningsvis tagit det som hände med ro, för när vi passerade trädgården på hemvägen såg han helt oberörd ut. Jag får väl så här i efterhand vara tacksam att vi inte korsade vägen i rusningstid, för då vågar jag inte tänka på vad som kunde ha hänt!

Hädanefter kommer jag förmodligen att vara mer uppmärksam när jag och krullisarna går förbi trädgårdar där jag vet att det finns hundar som vistas själva utan någon som helst tillsyn, för tänk så lätt det är att de hittar på dumheter och/eller jagar efter förbipasserande hundar som de tycker inkräktar på deras revir!