Mina älsklingar
Jag inledde långledigheten med att spåra i Törringe. Vi var några stycken perroentusiaster som först tog en härlig promenad i grönskan, för att något senare ge oss i kast med spåren som nu hunnit ligga till sig. Älsklingen, Isa var sprudlande glad när det blev hennes tur och det var en fröjd att se henne i aktion om man jämför med hur ojämn och låg hon varit i humöret tidigare under våren. Personspåren gör henne ibland lite förvirrad, eftersom hon är så van vid att viltspåra så har hon svårt att låta bli att också nosa efter vilt. Hennes spår som var relativt långt redan från början blev nu ännu mer krävande för henne när hon dubbelspårade.
Isa gör sig redo för spåret!
Smidig som en panter!
Dichos två spår flöt på fint i lagom tempo, fast jag vill att han ska inleda spåren ännu mer bestämt - när han väl får upp ångan går det hur bra som helst.
Några andra som var med:
Lotta o Kenzo
Cazper
Vi avslutade fyra timmar ute i naturen med en uppletanderuta tillsammans med Helene, Ceasar o Cocos. Dicho som var trött efter sina spår fick stå över, medan Isa var på hugget igen och när vi avslutat letandet så viftade hon glatt på svansen och fick då till sin stora glädje prova en gång till. Jag behöver väl knappast säga att hundarna var mycket nöjda och behagligt trötta när vi kom hem!
Livet med hund och träning är onekligen lite upp och ner. Ena gången kan det gå lite knaggligt, för att vid nästa tillfälle bara flyta på och när mycket faller på plats så känns det bara så kul! En sådant träningspass hade vi i fredags, då vi tillsammans med Petra och Charlie tränade för Jan Gyllensten. Charlie var den som var först ut och sedan var det älsklingen Dichos och min tur. Vi övade på sådant som jag behöver finslipa, som att t.ex. komma direkt på inkallning även om det finns störningar runtomkring honom. Han skötte sig utmärkt och om han någon gång kastade en blick mot störningen, så räckte det med ett nej för att få honom springa i rätt riktning igen. Dessutom tränade jag honom i olika moment, som ligg och sitt och då var det viktigt att han höll kvar positionen ända till jag gav honom ett nytt kommando. Dichos kampleksak som fungerar som magnet använde jag som belöning, men också för att få honom mer lydig och uppmärksam och då fick han vänta på klartecken från mig för lek innan han tog den.
Sitt och stanna kvar! Med leksak som störning och belöning.
En hel del passiv träning blev det också utrymme för, eftersom vi pratade emellan momenten och då var det viktigt att Dicho kunde slappna av - han klarade utan problem att både sitta eller ligga långa stunder. Dicho som ibland tenderat att med glimten i ögat hitta på egna små utsvävningar, som t.ex. att inte komma direkt tillbaka med den kastade leksaken, var den här gången otroligt lyhörd. Min underbara krulltott visade flera gånger med både blick och kropp hur angelägen han var att göra mig till lags. Eller som Jan beskriver det: Istället för att peka finger så tar han av sig sin hatt och bugar och ber om lov till den han ser upp till och har respekt för!
I helgen har vår älskade Maribel fyllt hela 18 år! Hur är det möjligt - att vårt yngsta barn nu fyllt vuxenålder?
GRATTIS!!
Äntligen kunde jag och Gerd avslöja födelsedagspresenten till våra döttrar - om några veckor reser vi till Barcelona tillsammans med Nina (mitt gudbarn som nyligen fyllt 18 år) och Maribel, som redan börjat planera vad hon ska shoppa för födelsedagspengarna.
Hmm.. insåg precis att jag MÅSTE klippa mig nu, snarast! får bli efter barcelona resan, tihi. Tack än en gång för en underbar födelsedag. Puss på dig mamma lilla.
