isaodicho

Oj, vad tiden rusar iväg! Jag tycker att det känns som om det var igår som badkläderna stuvades undan och nu plötsligt har både vinterjacka och vantar plockats fram. Senaste dagarna har det då äntligen kommit några dagar med lite mer sol och värme. Häromdagen passade vi på att träna spår ute på mossen och i solgasset var det många hundägare som promenerade med sina hundar. De jag mötte var hyggliga och lät bli att släppa sina hundar på fälten där spåren låg. Det var ett tag sedan som vi spårade, men nu var det alltså dags igen!  

Först ut var Dicho, som tog sig an spåret med en härlig entusiasm och när han sedan hittade en burk med skinka före första vinkeln blev han alldeles till sig av glädje. Efter vinkeln minskade han tempot något, men trots något sämre energi i den senare delen så lyckade han i alla nå fram till slutet. Dicho spårar bra när han väl är fokuserad, men tappar ofta kraft i slutet av spåret - honom gäller det att få ännu mer uthållig. Jag har därför backat ett steg och gör numera spåren kortare och enklare än tidigare samt lägger också ut en del smaskiga saker utefter spåret.

Isas spår låg och väntade betydligt längre än Dichos och när det blir hennes tur är det inte svårt att hitta startknappen. Ja, visst markerar hon pinnar och föremål på spåret, men för henne är det framförallt själva spårningen som är det roligaste.Vilken härlig drivkraft hon visar när hon flyger fram med nosen i marken!

                                 
                                                                             Spårdags!

                                 

Igår var det premiär för Dicho i höstens nystartade lydnadkurs och inledningsvis var han påverkad av alla allt som hände runtomkring oss. Jag kanske också verkade lite flaxig och splittrad eftersom jag första timmen ägnade mycket tid åt att jaga bort mängder av mygg som blev som galna i den fuktiga och varma höstkvällen - tack ock lov försvann de allteftersom det blev svalare. 
                                 
De flesta hundarna i gruppen visar sig vara av modell större, bla. en vit herdehund och två rottweilers och Dicho hade inledningsvis svårt att låta bli att kika på dessa storväxta gruppdeltagare, så det fanns m.a.o. mycket spännande att titta på. Jag fick verkligen jobba hårt för att samla ihop honom och få honom fokuserad på mig. Dessutom var det ovant för honom att jobba i mörker med belysning som bildade stora skuggor på marken. Många av hundarna reagerade också på olika sorters ljud ute i mörkret. Jag hoppas att han nästa vecka ska kunna komma till ro snabbare, för att på så vis lättare kunna koncentrera sig på de olika lydnadsmomenten. När passet var slut och det var dags att åka hem var Dicho rejält trött efter alla intryck och av träningsmoment av varierande slag. Jag behöver väl knappast berätta att han senare sov som en stock hela natten!