isaodicho

Tidig söndagsmorgon beger sig Kristina och jag till Häsleholmstrakten för att viltspåra och nu har båda våra tikar slutat löpa, så vi får hoppas att de är mer fokuserade än de var under löpperioden. Vädret var gråkallt och molnigt och +4 grader, men väl inne i skogen var det riktigt behagligt. Idag skulle hundarnas spårning bedömas av en viltspårsdomare och Karl-Axel var som alltid både morgonpigg och entusiastisk, så att också vi morgontrötta resenärer blev piggare och gladare. K.-A. är en skogens man som tillbringar en stor del av sitt liv med hundar i den fantastiska natur som han har runt husknuten och kvällen innan hade han lagt två ö.kl.-spår i den vidunderligt vackra bokskogen.

Kajsa och Kristina gick ut som nr. ett, medan Isa och jag gick en längre promenad för jag vet sedan tidigare att hon i början av spåret kan vara så taggad så att hon ibland slarvar vid starten. Hennes dagsform kändes något osäker, för av någon märklig anledning så slukade hon inte morgonmålet som hon brukar utan lämnade hälften av maten. För övrigt verkade hon må bra, så det fanns ingen anledning att ställa in språningen. När det blev hennes tur att spåra så tog hon sig an spåret med precis den noggrannhet som jag hade hoppats på. Sedan spårade hon i lagom tempo och hon tog sig också tid att då och då stanna upp och markera de partierna där det fastnat extra mycket blod. Just tempot är det som hon framförallt förbättrat under det sista halvåret, för när hon var yngre så var hon ibland lite för ivrig att ta sig fram för snabbt över stock och sten. På några ställen så ringade hon för att försäkra sig om att hon kommit rätt och det gillade K.-A. - Det visar bara att hon är omsorgsfull och noga, menar han. Vinklar och återgång gick också bra och under spårets senare del lyfte hon inte på huvudet en enda gång, så målinriktad var hon. Vilken härlig känsla det var att följa henne i bakhasorna och få vara med om hennes för dagen mycket fina spårning, som belönades med en 1:a och ett HP.  

                                

                                 

Hemma igen och Dicho tar emot Isa med ivriga glädjesprång - vad han älskar sin storasyster! Isa som före löpet kunde vara i snällaste laget mot lillbrorsan och ha en ibland alltför hög toleransnivå. Visar numera att hon också har behov av att ibland få vara för sig själv, t.ex. kan hon med mycket tydligt kroppsspråk sätta sig med ryggen mot honom medan han gör allt vad han kan för att få hennes uppmärksamhet. Det är säkert nyttigt för Dicho att Isa oftare än tidigare visar sina egna behov och därmed kan hon säkert också fostra honom ännu bättre.

                                

Ha nu en skön helgkväll, för det tänker vi ha - krypa ihop i soffan och tända några ljus och bara mysa!/Louise