Skånsk vinter
I ett härligt vinterväder (efter skånska mått mätt) har vi, tillsammans med Kristina och Kajsa. avverkat ännu ett viltspår. Idag var det Sjöbo som gällde och där var det härligt vinterväder - hög luft och en minus grad. Snön har hängt i luften hela dagen och visst vore det härligt med en vit jul, men när det gäller villtspåret kunde det gärna vänta till efter nästa söndag då vi tänkt spåra i Hörbytrakten. Isa skötte sig bra även idag och hon tog sig an spåret ännu bättre än förra helgen (fokuserad och målinriktad), men sedan föll hon tillbaka i den gamla ovanan att spåra i lite för högt tempo. Jag vet sedan tidigare att jag får ta de försiktigt när jag sänker tempot, så att hon inte missuppfattar min korrigering så därför höll jag emot med försiktighet och minskade tempot successivt, vilket genast gav resultat. En bit inpå spåret klarade hon svårighet efter svårighet utan att tveka en sekund. Domarens omdöme: mycket gott, förutom att hon då inledningsvis hade något för högt tempo.
Skogen som vi som spårade i skilde sig från tidigare spårområden för det var mycket mer snårigt och svårframkomligt, men turligt nog inga björnbärssnår. Det är nog det enda underlag som gör Isa tveksam, för hon tycker det är så obehagligt när pälsen blir täckt av en mängd stickiga grenar. Jag tyckte det var en spännande och omväxlande natur även om det var svårt att ta sig fram på en del ställen, utan att få grenar i ansiktet så att glasögonen kom på sniskan. Dessutom vad det på just det här mest svårtillgängliga skogspartiet som jag försökte bromsa upp Isas framfartt. Efter att ha avslutat med en efterlängtad fika, så var det dags att åka tillbaka hem och hundarna la sig genast ner och somnade så gott, så trötta efter att deras hjärnor fått arbeta för högtryck ute i viltspåret.
Nyfikna Kajsa kikar i viltspårsdomarens protokoll 
Isa rastas för att vara lagom taggad till viltspåret
Dicho njuter av det fina vintervädret
